Español
De cenizas crece la memoria,
fuera del dolor una casa tranquila.
El tiempo no sostiene una rienda,
Y aún así salimos.
La flor que está ahí,
Donde una vez hubo fuego,
lleva el amor que entiende,
Qué humanidad es aparente.
Las piedras respiran tranquilamente,
del sufrimiento del viejo mundo.
Pero la belleza sigue siendo la sabia,
que distorsiona el polvo.
Y cuando el corazón se levanta,
of embers, of dust, of night —
Entonces sabe quién vive,
Que sanación hace la paz.
Texto original
Aus Asche wächst Erinnerung,
aus Schmerz ein stilles Haus.
Die Zeit hält keinen Zügel,
und dennoch kommen wir raus.
Die Blume, die dort steht,
wo Feuer einmal war,
trägt Liebe, die versteht,
was Menschsein offenbar.
Die Steine atmen leise,
vom Leid der alten Welt.
Doch Schönheit bleibt die Weise,
die sich dem Staub entstellt.
Und wenn das Herz sich hebt,
aus Glut, aus Staub, aus Nacht —
dann weiß, wer weiterlebt,
wie Heilung Frieden macht.
English
From ashes grows memory,
out of pain a quiet house.
Time does not hold a rein,
And yet we come out.
The flower that stands there,
Where once there was fire,
carries love that understands,
What humanness is apparent.
The stones breathe quietly,
from the suffering of the old world.
But beauty remains the wise,
which distorts the dust.
And when the heart lifts,
of embers, of dust, of night —
Then know who lives on,
How healing makes peace.
Svenska
Från aska växer minnet,
Av smärta ett lugnt hus.
Tiden håller inte ett tyn,
Och ändå kommer vi ut.
Den blomma som står där,
Där en gång fanns eld,
bär kärlek som förstår,
Vilken mänsklighet är uppenbar.
Stenarna andas tyst,
från den gamla världens lidande.
Men skönheten är den vise,
som förvränger dammet.
Och när hjärtat lyfter,
av stoft, natt,
Vet vem som lever på,
Hur helande gör fred.