Português
Eles fazem perguntas,
A terra está silenciosa.
Você ouve as raízes dizer:
“Tu também serás terra, tu.”
O musgo torna-se o meu tecto.
O dia em que meu amigo sossegado.
Eu aprendi o que esconder,
No final, apenas unidos.
O nevoeiro sobe em anéis,
O sol procura o vale.
Ouço fantasmas a cantar,
de tempo, de significado, de mal.
E profundamente na minha respiração,
Uma palavrinha demorou.
A floresta, minha espera silenciosa,
sobre o que me sobrevenha.
Texto original
Die Fichten atmen Fragen,
die Erde schweigt dazu.
Man hört die Wurzeln sagen:
„Auch du wirst Erde, du.“
Das Moos wird meine Decke,
der Tag mein stiller Freund.
Ich lerne, was Verstecke,
am Ende nur vereint.
Der Nebel steigt in Ringen,
die Sonne sucht das Tal.
Ich höre Geister singen,
von Zeit, von Sinn, von Mal.
Und tief in meinem Atem,
ein leises Wort verweilt.
Der Wald — mein stilles Warten,
auf das, was mich ereilt.
English
They ask questions,
The earth is silent.
You hear the roots say:
“You too will become earth, you.”
The moss becomes my ceiling,
The day my quiet friend.
I learn what hiding,
In the end, only united.
The fog rises in rings,
The sun seeks the valley.
I hear ghosts singing,
of time, of meaning, of mal.
And deep in my breath,
A little word lingered.
The forest—my silent waiting,
on what befalls me.
Svenska
De ställer frågor,
Jorden är tyst.
Du hör rötterna säga:
Du kommer också att bli jorden, du."
Mossan blir mitt tak,
Dagen min tysta vän.
Jag lär mig vad som gömmer sig,
I slutändan bara enade.
dimman stiger i ringar,
Solen söker dalen.
Jag hör spöken sjunga,
tid, mening, av mal.
Och djupt i mitt andetag,
Ett litet ord kvar.
Skogen – min tysta väntan,
på vad som drabbar mig.