Português
No porto, o ar cheira a tempo,
depois do sal e dos pecados antigos.
Mas ninguém sabe até onde.
Ainda nos inventamos.
O mar nunca é perdoado,
Só usa o que se deixa.
Assim permanece metade da vida,
Um festival de blues silencioso.
As gaivotas são lentas.
A chuva fala de paciência.
E todos os velhos
Fala-me da culpa dos jovens.
Mas entre todos os cinzentos,
Há um brilho que ninguém vê.
Um coração permanece, firme e astuto,
Isso continua em silêncio.
Texto original
Im Hafen riecht die Luft nach Zeit,
nach Salz und alten Sünden.
Doch keiner weiß, wie weit,
wir uns noch selbst erfinden.
Das Meer ist nie vergeben,
es trägt nur, was man lässt.
So bleibt das halbe Leben,
ein leises Bluesfest.
Die Möwen kreisen träge,
der Regen spricht Geduld.
Und jeder alte Steg
erzählt von junger Schuld.
Doch unter all dem Grau,
liegt Glut, die niemand sieht.
Ein Herz bleibt, fest und schlau,
das leise weiterzieht.
English
In the port, the air smells of time,
after salt and old sins.
But no one knows how far,
We still invent ourselves.
The sea is never forgiven,
It only wears what you leave.
So remains half the life,
A quiet bluesfest.
The seagulls are sluggish,
The rain speaks patience.
And every old one
Tell me about young guilt.
But among all the gray,
There is a glow that no one sees.
A heart remains, firm and cunning,
That moves on quietly.
Svenska
I hamnen luktar luften av tid,
efter salt och gamla synder.
Ingen vet hur långt,
Vi uppfinner oss fortfarande.
havet är aldrig förlåtet,
Det bär bara vad du lämnar.
förblir halva livet,
En tyst bluesfest.
Seagullerna är tröga,
Regnet talar tålamod.
Och varje gammal
Berätta om ung skuld.
bland alla de grå,
Det finns en glöd som ingen ser.
Ett hjärta förblir, fast och listig,
Det rör sig tyst.