← Voltar para La strada che respira
Le mani del grano — La strada che respira
Faixa 19 · La strada che respira · Lundberg Selection

Le mani del grano

Página da faixa · Álbum · Lundberg Selection

Spotify · La strada che respira
Português

As mãos de trigo podem esperar,
Eles não perguntam, não contam os dias.
A terra fala lentamente sob o sol,
e o vento traduz-se com respeito.

Cada semente dorme em confiança,
coberta pelo sopro do céu.
As nuvens passam sem ruído,
como pensamentos que já não servem.

Os homens caminham pelas fileiras,
suor mistura com perfume.
Cada passo é um ato antigo,
que não precisa de testemunhas.

Uma mulher recolhe as orelhas caídas,
Ela mantém a vida.
O pão já começa nesse gesto,
muito antes do forno ou do fogo.

O pôr-do-sol estende-se sobre os campos,
sombras se estendem como memórias.
As cicatrizes param em uníssono,
e o mundo pára para pensar.

Um velho fecha os olhos e sorri.
Lembre-se do som da primeira colheita.
Não há diferença entre ontem e agora,
Só o ritmo que continua a falar.

A noite vem com passo de luz,
trazer paz sem perguntas.
As mãos de trigo dormem outra vez,
Pronto para começar de novo amanhã.

Texto original

Le mani del grano sanno aspettare,
non chiedono, non contano i giorni.
La terra parla piano sotto il sole,
e il vento traduce con rispetto.

Ogni seme dorme nella fiducia,
coperto dal respiro del cielo.
Le nuvole passano senza rumore,
come pensieri che non servono più.

Gli uomini camminano tra le file,
il sudore si mescola al profumo.
Ogni passo è un atto antico,
che non ha bisogno di testimoni.

Una donna raccoglie le spighe cadute,
le tiene come si tiene la vita.
Il pane comincia già in quel gesto,
molto prima del forno o del fuoco.

Il tramonto stende rame sui campi,
le ombre si allungano come ricordi.
Le cicale smettono all’unisono,
e il mondo si ferma a pensare.

Un vecchio chiude gli occhi e sorride,
ricorda il suono del primo raccolto.
Non c’è differenza tra ieri e ora,
solo il ritmo che continua a parlare.

La notte arriva con passo leggero,
porta pace senza domande.
Le mani del grano dormono di nuovo,
pronte a ricominciare domani.

English

Wheat hands can wait,
They don't ask, they don't count the days.
The earth speaks slowly under the sun,
and the wind translates with respect.

Every seed sleeps in trust,
covered by the breath of heaven.
The clouds pass without noise,
as thoughts that no longer serve.

Men walk through the rows,
sweat mixes with perfume.
Each step is an ancient act,
who does not need witnesses.

A woman collects the fallen ears,
She keeps her life.
The bread begins already in that gesture,
much before the oven or the fire.

The sunset stretches copper on the fields,
shadows stretch as memories.
The scars stop in unison,
and the world stops to think.

An old man closes his eyes and smiles,
remember the sound of the first harvest.
There is no difference between yesterday and now,
only the rhythm that continues to speak.

The night comes with light step,
bring peace without questions.
Wheat hands sleep again,
ready to start again tomorrow.

Svenska

Vete händer kan vänta,
De frågar inte, de räknar inte dagarna.
Jorden talar långsamt under solen,
och vinden översätter med respekt.

Varje frö sover i förtroende,
täckt av himmelens andetag.
Molnen passerar utan ljud,
som tankar som inte längre tjänar.

Män går genom raderna,
Svett blandar med parfym.
Varje steg är en gammal handling,
som inte behöver vittnen.

En kvinna samlar de fallna öronen,
Hon håller sitt liv.
Brödet börjar redan i den gesten,
Mycket före ugnen eller elden.

Solnedgången sträcker koppar på fälten,
Skuggorna sträcker sig som minnen.
Ärren stannar i unison,
Världen slutar att tänka.

En gammal man stänger ögonen och ler,
Kom ihåg ljudet av den första skörden.
Det finns ingen skillnad mellan igår och nu,
bara den rytm som fortsätter att tala.

Natten kommer med ljust steg,
Få fred utan frågor.
Vete händer sova igen,
redo att börja igen i morgon.