العربية
قضبان صدئة تحت المحطة،
والقطار يتوقف فجأة.
أدوات موضوعة إلى الجدار،
وأيد سوداء من الشحم.
الضوء يومض ضعيفا.
أفك قطعة بعد قطعة،
والبراغي تسقط على الأرض.
المارة يبتعدون أكثر،
وأصوات تتسرب عبر القضبان.
يبقى الضجيج مكتوما.
مهنة مصنوعة من الأعطال،
وأيام تتتابع منخفضة.
أصلح بلا حساب،
والكوابل البالية تمسك بصعوبة.
التعب ثقيل.
ينطلق المترو من جديد ببطء،
والاهتزازات تأخذ جسدا.
أرتب بلا عجلة،
أدوات ثقيلة في يدي.
يستقر الليل.
ينزلق آخر قطار فارغ،
وتغلق الأبواب بعيدا.
أبقى على الرصيف،
والنظر مثبت في النفق.
النفس يهبط من جديد.
تختفي العربة.
يبقى العمل.
النص الأصلي
Rails rouillés sous la station,
train s’arrête net.
Outils posés contre mur,
mains noires de graisse.
Lumière clignote faible.
Je démonte pièce après pièce,
vis tombent au sol.
Passants passent plus loin,
voix filtrent par grilles.
Le bruit reste sourd.
Carrière faite de pannes,
jours s’enchaînent bas.
Je répare sans compter,
câbles usés tiennent mal.
La fatigue pèse.
Le métro repart lentement,
vibrations prennent corps.
Je range sans hâte,
outils lourds en main.
La nuit s’installe.
Dernier train vide glisse,
portes se ferment loin.
Je reste sur le quai,
regard fixé au tunnel.
Le souffle retombe.
La rame disparaît.
Le travail reste.
English
Rusty rails under the station,
the train stops dead.
Tools set against the wall,
hands black with grease.
Light flickers weakly.
I take apart piece after piece,
screws fall to the floor.
Passersby move farther away,
voices filter through grilles.
The noise stays dull.
A career made of breakdowns,
days link low together.
I repair without counting,
worn cables hold badly.
Fatigue weighs down.
The metro starts again slowly,
vibrations take shape.
I put things away without haste,
heavy tools in hand.
Night settles in.
The last empty train slides,
doors close far off.
I remain on the platform,
eyes fixed on the tunnel.
The breath falls back.
The train disappears.
The work remains.
Svenska
Rostiga räls under stationen,
tåget stannar tvärt.
Verktyg lagda mot väggen,
händer svarta av fett.
Ljuset blinkar svagt.
Jag plockar isär del efter del,
skruvar faller till golvet.
Förbipasserande går längre bort,
röster silas genom galler.
Bullret förblir dovt.
Ett yrkesliv gjort av haverier,
dagar hakar i varandra lågt.
Jag reparerar utan att räkna,
slitna kablar håller dåligt.
Tröttheten väger.
Metron startar långsamt igen,
vibrationer får kropp.
Jag ställer undan utan brådska,
tunga verktyg i handen.
Natten lägger sig.
Sista tomma tåget glider,
dörrar stängs långt bort.
Jag står kvar på perrongen,
blicken fäst vid tunneln.
Andningen faller tillbaka.
Tågsättet försvinner.
Arbetet blir kvar.
