한국어
역 아래 녹슨 레일,
열차가 딱 멈춘다.
벽에 기대 놓은 도구들,
기름때로 검은 손.
빛은 약하게 깜박인다.
나는 부품을 하나씩 떼어 내고,
나사는 바닥으로 떨어진다.
지나가는 사람들은 더 멀리 지나가고,
목소리는 격자를 지나 걸러진다.
소음은 둔하게 남는다.
고장들로 이루어진 직업,
날들은 낮게 이어진다.
세지 않고 고친다,
닳은 케이블은 간신히 버틴다.
피로가 무겁다.
지하철은 천천히 다시 출발하고,
진동은 몸을 얻는다.
서두르지 않고 정리한다,
손에는 무거운 도구.
밤이 내려앉는다.
마지막 빈 열차가 미끄러지고,
문은 멀리서 닫힌다.
나는 승강장에 남아,
시선을 터널에 고정한다.
숨이 다시 가라앉는다.
열차가 사라진다.
일은 남는다.
원문
Rails rouillés sous la station,
train s’arrête net.
Outils posés contre mur,
mains noires de graisse.
Lumière clignote faible.
Je démonte pièce après pièce,
vis tombent au sol.
Passants passent plus loin,
voix filtrent par grilles.
Le bruit reste sourd.
Carrière faite de pannes,
jours s’enchaînent bas.
Je répare sans compter,
câbles usés tiennent mal.
La fatigue pèse.
Le métro repart lentement,
vibrations prennent corps.
Je range sans hâte,
outils lourds en main.
La nuit s’installe.
Dernier train vide glisse,
portes se ferment loin.
Je reste sur le quai,
regard fixé au tunnel.
Le souffle retombe.
La rame disparaît.
Le travail reste.
English
Rusty rails under the station,
the train stops dead.
Tools set against the wall,
hands black with grease.
Light flickers weakly.
I take apart piece after piece,
screws fall to the floor.
Passersby move farther away,
voices filter through grilles.
The noise stays dull.
A career made of breakdowns,
days link low together.
I repair without counting,
worn cables hold badly.
Fatigue weighs down.
The metro starts again slowly,
vibrations take shape.
I put things away without haste,
heavy tools in hand.
Night settles in.
The last empty train slides,
doors close far off.
I remain on the platform,
eyes fixed on the tunnel.
The breath falls back.
The train disappears.
The work remains.
Svenska
Rostiga räls under stationen,
tåget stannar tvärt.
Verktyg lagda mot väggen,
händer svarta av fett.
Ljuset blinkar svagt.
Jag plockar isär del efter del,
skruvar faller till golvet.
Förbipasserande går längre bort,
röster silas genom galler.
Bullret förblir dovt.
Ett yrkesliv gjort av haverier,
dagar hakar i varandra lågt.
Jag reparerar utan att räkna,
slitna kablar håller dåligt.
Tröttheten väger.
Metron startar långsamt igen,
vibrationer får kropp.
Jag ställer undan utan brådska,
tunga verktyg i handen.
Natten lägger sig.
Sista tomma tåget glider,
dörrar stängs långt bort.
Jag står kvar på perrongen,
blicken fäst vid tunneln.
Andningen faller tillbaka.
Tågsättet försvinner.
Arbetet blir kvar.
