Deutsch
Mein Kollege reibt die beschlagene Scheibe mit der Handfläche
warmer Atem gegen kaltes Glas
er sagt fast nichts
nur “noch so eine Nacht”
ich nicke
ohne Worte
das Funkgerät rauscht leise
eine weitere ferne Stimme
der Atem verschwindet, als wir das Fenster öffnen
er fragt nach meiner Tochter
ich sage “ihr geht es gut”
ich weiß es nicht
er schreibt etwas auf die beschlagene Scheibe
ein Strich, der verschwindet
ich frage nicht
an der nächsten roten Ampel
sehen wir uns an
tiefe Schatten unter den Augen
wir beide
niemand spricht
er bietet Wasser aus seiner Flasche an
ich trinke
wir trinken im gleichen Rhythmus
bevor wir in die nächste Straße abbiegen
mein Kollege legt die Hand auf die Sitzstütze
drückt nicht
legt sie nur dort ab
Originaltext
Parceiro esfrega o vidro embaçado com a palma da mão
bafo quente contra o vidro frio
ele fala quase nada
só “mais uma noite assim”
eu aceno
sem palavras
rádio chia baixo
outra voz distante
bafo desaparece quando a gente abre a janela
ele pergunta da filha
eu digo “tá bem”
não sei
ele escreve algo no vidro embaçado
um risco que some
eu não pergunto
no próximo sinal vermelho
a gente se olha
olheiras fundas
os dois
ninguém fala
ele oferece água da garrafa dele
eu bebo
a gente bebe no mesmo ritmo
antes de virar na próxima rua
parceiro põe a mão no apoio do banco
não aperta
só apoia
English
My partner rubs the fogged glass with his palm
warm breath against cold glass
he says almost nothing
only “another night like this”
I nod
without words
the radio hisses low
another distant voice
breath disappears when we open the window
he asks about my daughter
I say “she is fine”
I do not know
he writes something on the fogged glass
a line that disappears
I do not ask
at the next red light
we look at each other
deep shadows under the eyes
both of us
no one speaks
he offers water from his bottle
I drink
we drink in the same rhythm
before turning into the next street
my partner puts his hand on the seat support
does not squeeze
only rests it there
Svenska
Kollegan gnuggar den immiga rutan med handflatan
varm andedräkt mot kallt glas
han säger nästan ingenting
bara “ännu en sådan natt”
jag nickar
utan ord
radion fräser lågt
ännu en avlägsen röst
imman försvinner när vi öppnar fönstret
han frågar om dottern
jag säger “hon mår bra”
jag vet inte
han skriver något på den immiga rutan
ett streck som försvinner
jag frågar inte
vid nästa rödljus
ser vi på varandra
djupa ringar under ögonen
båda två
ingen säger något
han erbjuder vatten ur sin flaska
jag dricker
vi dricker i samma takt
innan vi svänger in på nästa gata
kollegan lägger handen på sätets stöd
trycker inte
bara vilar den där
