Deutsch
Ninh Binh, Tam Coc um fünf Uhr morgens
Nebel bedeckt alles, Berge wie Tuschemalerei
Ich rudere das Boot, das Ruder ist still
Das Wasser über den Reisfeldern ist grün, der Himmel grün, das Herz auch
Und die Gäste sind noch nicht gekommen - nur ich
Die Touristen schlafen, ich wache mit dem Fluss
Jeder Ruderschlag - ein Gruß an den Berg
Das Boot gleitet, das Wasser macht kein Geräusch
Wie mein Leben - es treibt ohne Lärm
Die Sonne steigt, die Berge treten langsam hervor
Gäste kommen und fragen: "Rudern Sie schon lange?"
Ich lächle - "seit mein Haar noch schwarz war"
Sie staunen, ich rudere weiter
Und der Berg lächelt - weil er die Wahrheit kennt
In der harten Mittagssonne halte ich unter der Höhle
Lasse die Gäste Knusperreis essen und Lotustee trinken
Ein Mädchen fragt: "Werden Sie nicht müde?"
Ich sage: "müde, aber froh - weil ich noch rudern kann"
Und Freude reicht - für ein Leben
In der Dämmerung kehrt das Boot zum letzten Anleger zurück
Die Gäste gehen, die Berge bleiben
Ich binde das Boot fest und sehe den Sonnenuntergang
Ninh Binh ist still - wie mein Herz
Nach einem Tag Rudern - bleiben Wellen
Wenn die Nacht fällt, liege ich im Boot
Höre den Berg atmen, höre das Wasser atmen
Morgen rudere ich wieder, lächle wieder
Wieder für die Gäste, wieder für mich
Ninh Binh ist noch hier - und ich rudere noch
Wie mein Leben - langsam und sicher
Originaltext
Ninh Bình – Tam Cốc năm giờ sáng
Sương phủ kín, núi như tranh thủy mặc
Tôi chèo thuyền, mái chèo lặng lẽ
Nước lúa xanh, trời xanh, lòng cũng xanh
Và khách chưa đến – chỉ có mình
Du khách ngủ, tôi thức cùng sông
Mỗi nhát chèo – một lời chào núi
Con thuyền lướt, nước không tiếng động
Như đời mình – trôi mà không ồn
Mặt trời lên, núi hiện rõ dần
Khách đến, hỏi “ông chèo lâu chưa?”
Tôi cười – “từ khi còn tóc đen”
Họ ngạc nhiên, tôi chèo tiếp
Và núi cười – vì biết sự thật
Trưa nắng gắt, tôi dừng dưới hang
Cho khách ăn cơm cháy, uống trà sen
Một cô gái hỏi “ông có mệt không?”
Tôi nói “mệt, nhưng vui – vì còn chèo”
Và vui là đủ – cho một đời
Chiều tà, thuyền về bến cuối
Khách đi rồi, núi vẫn còn đây
Tôi buộc thuyền, ngồi nhìn hoàng hôn
Ninh Bình lặng – như lòng mình
Sau một ngày chèo – vẫn còn sóng
Khi đêm xuống, tôi nằm trên thuyền
Nghe núi thở, nghe nước thở
Ngày mai lại chèo, lại cười
Lại cho khách, lại cho mình
Ninh Bình vẫn đây – và tôi vẫn chèo
Như đời mình – chậm mà chắc
English
Ninh Binh, Tam Coc at five in the morning
Mist covers everything, mountains like ink wash
I row the boat, the oar quiet
The rice-field water is green, the sky green, the heart green too
And the guests have not come - only me
Tourists sleep; I stay awake with the river
Each stroke - a greeting to the mountains
The boat glides, the water makes no sound
Like my life - drifting without noise
The sun rises, the mountains slowly appear
Guests arrive and ask, "have you rowed long?"
I smile - "since my hair was still black"
They are surprised, I keep rowing
And the mountains smile - because they know the truth
In harsh noon heat I stop beneath the cave
Let guests eat crisp rice and drink lotus tea
A girl asks, "do you get tired?"
I say, "tired, but happy - because I still row"
And joy is enough - for a life
At dusk, the boat returns to the last landing
The guests leave, the mountains remain
I tie the boat and sit watching sunset
Ninh Binh is quiet - like my heart
After a day of rowing - waves remain
When night comes, I lie in the boat
Hear the mountains breathe, hear the water breathe
Tomorrow I row again, smile again
Again for the guests, again for myself
Ninh Binh is still here - and I still row
Like my life - slow and steady
Svenska
Ninh Bình, Tam Cốc klockan fem på morgonen
Dimman ligger tät, bergen som tuschmålning
Jag ror båten, åran tyst
Vattnet över riset är grönt, himlen grön, hjärtat också
Och gästerna har inte kommit - bara jag
Turisterna sover, jag vakar med floden
Varje årtag - en hälsning till berget
Båten glider, vattnet gör inget ljud
Som mitt liv - flyter utan larm
Solen stiger, bergen blir tydliga långsamt
Gästerna kommer och frågar "har du rott länge?"
Jag ler - "sedan håret fortfarande var svart"
De förundras, jag ror vidare
Och berget ler - för det vet sanningen
I den hårda middagssolen stannar jag under grottan
Låter gästerna äta krispigt ris och dricka lotuste
En flicka frågar "blir du inte trött?"
Jag säger "trött, men glad - för jag kan fortfarande ro"
Och glädje räcker - för ett liv
I skymningen går båten tillbaka till sista bryggan
Gästerna går, bergen står kvar
Jag binder båten och ser på solnedgången
Ninh Bình är stilla - som mitt hjärta
Efter en dag av rodd - finns vågorna kvar
När natten faller lägger jag mig i båten
Hör berget andas, hör vattnet andas
I morgon ror jag igen, ler igen
Ger åt gästerna igen, ger åt mig själv igen
Ninh Bình är kvar - och jag ror fortfarande
Som mitt liv - långsamt men säkert