Deutsch
Der Nachmittagswind tritt langsam ein,
berührt das Glas wie eine abgelenkte Hand.
Bringen Sie den Geruch von Eisen und Honig,
und einen Frieden, der nicht erklärt wird.
Die Blätter bewegen sich langsam,
als ob sie allein atmen.
Eine Katze blickt auf den Staubtanz,
ohne sie aufzuhalten.
Ein Mann schließt ein offenes Buch,
nicht zu beenden, sondern sich zu erinnern.
Das Wetter sitzt neben dem Fenster,
und er will nicht beobachtet werden.
Wenn sich die Sonne über die Wand biegt,
der Wind schweigt, aber geht nicht weg.
Es bleibt in der Luft, unsichtbar und wahr,
verwundbar und stark, wie wir.
Originaltext
Il vento del pomeriggio entra piano,
sfiora i vetri come una mano distratta.
Porta l’odore del ferro e del miele,
e una pace che non si spiega.
Le lenzuola si muovono lente,
come se respirassero da sole.
Un gatto guarda la polvere danzare,
senza cercare di fermarla.
Un uomo chiude un libro aperto,
non per finire, ma per ricordare.
Il tempo siede accanto alla finestra,
e non chiede di essere guardato.
Quando il sole si piega sul muro,
il vento tace ma non va via.
Rimane nell’aria, invisibile e vero,
vulnerabile e forte, come noi.
English
The afternoon wind slowly enters,
touches the glass like a distracted hand.
Bring the smell of iron and honey,
and a peace that is not explained.
The sheets move slow,
as if they breathe alone.
A cat looks at the dust dancing,
without trying to stop her.
A man closes an open book,
not to end, but to remember.
The weather sits next to the window,
and he doesn't ask to be watched.
When the sun bends over the wall,
the wind silent but does not go away.
It remains in the air, invisible and true,
vulnerable and strong, like us.
Svenska
Eftermiddagsvinden går långsamt in,
berör glaset som en distraherad hand.
Ta med lukten av järn och honung,
och en fred som inte förklaras.
Arken rör sig långsamt,
som om de andas ensam.
En katt tittar på dammdansen,
utan att försöka stoppa henne.
En man stänger en öppen bok,
Inte att sluta, men att komma ihåg.
Vädret sitter bredvid fönstret,
Och han ber inte att bli sedd.
När solen böjer sig över väggen,
vinden tyst men försvinner inte.
Den förblir i luften, osynlig och sann,
sårbar och stark, som vi.
