← Zurück zu La strada che respira
Prima del giorno — La strada che respira
Song 16 · La strada che respira · Lundberg Selection

Prima del giorno

Songseite · Album · Lundberg Selection

Spotify · La strada che respira
Deutsch

Vor dem Tag ist alles ausgesetzt,
Luft schmeckt wie warten.
Die Fenster reden noch nicht,
aber sie fühlen den Lichtschritt.

Der Tisch schläft gestern Brot,
neben einem vergessenen Glas.
Das Haus atmet langsam,
Erinnern Sie sich an Träume und lassen Sie sie gehen.

Ein Mann öffnet die Tür zum Schweigen,
Hören Sie auf das Echo Ihres Atems.
Die Straße ist leer, aber lebendig,
wie ein Wort, das keine Stimme braucht.

Vögel versuchen die ersten Noten,
ohne zu wissen, ob der Tag sie hören wird.
Jeder Klang ist schüchtern,
als Gedanken einfach wach.

An der Wand gibt es eine helle Farbe,
ein Goldfaden überquert das Glas.
Die Nacht zieht sich zurück mit Gnade,
als Gast, der nicht stören will.

Eine Frau leuchtet die Kaffeemaschine auf,
Dampf steigt als Laiengebet.
Jede Geste ist einfach und alt,
aber voll wie ein neuer Anfang.

Das Meer, weit weg, hält seinen Atem,
vor einem Tag wieder reden.
Und alles, was existiert, wartet,
nicht mit Angst, sondern mit Frieden.

Und wenn das Licht endlich eintritt,
nichts Großes passiert.
Nur die Welt, die erwacht,
und ein Herz, das sich entscheidet zu bleiben.

Originaltext

Prima del giorno tutto è sospeso,
l’aria ha il sapore dell’attesa.
Le finestre non parlano ancora,
ma sentono il passo della luce.

Sul tavolo dorme il pane di ieri,
accanto a un bicchiere dimenticato.
La casa respira piano,
ricorda i sogni e li lascia andare.

Un uomo apre la porta al silenzio,
ascolta l’eco del proprio respiro.
La strada è vuota ma viva,
come una parola che non ha bisogno di voce.

Gli uccelli provano le prime note,
senza sapere se il giorno li sentirà.
Ogni suono nasce timido,
come un pensiero appena sveglio.

Sul muro si stende un colore pallido,
un filo d’oro attraversa il vetro.
La notte si ritira con grazia,
come un ospite che non vuole disturbare.

Una donna accende la caffettiera,
il vapore sale come preghiera laica.
Ogni gesto è semplice e antico,
ma pieno come un nuovo inizio.

Il mare, lontano, trattiene il fiato,
prima di parlare di nuovo al giorno.
E tutto ciò che esiste aspetta,
non con ansia, ma con pace.

E quando la luce finalmente entra,
non accade nulla di grande.
Solo il mondo che si risveglia,
e un cuore che decide di restare.

English

Before the day everything is suspended,
air tastes like waiting.
The windows don't talk yet,
but they feel the light step.

The table sleeps yesterday's bread,
next to a forgotten glass.
The house breathes slowly,
remember dreams and let them go.

A man opens the door to silence,
listen to the echo of your breath.
The road is empty but alive,
like a word that doesn't need a voice.

Birds try the first notes,
without knowing if the day will hear them.
Every sound is shy,
as a thought just awake.

On the wall there is a pale colour,
a gold thread crosses the glass.
The night retreats with grace,
as a guest who does not want to disturb.

A woman lights up the coffee maker,
steam rises as a lay prayer.
Every gesture is simple and ancient,
but full as a new beginning.

The sea, far away, holds its breath,
before talking again a day.
And all that exists awaits,
not with anxiety, but with peace.

And when the light finally enters,
nothing big happens.
Only the world that awakens,
and a heart that decides to stay.

Svenska

Före dagen är allt avstängd,
Luft smakar som att vänta.
Fönstren pratar inte ännu,
Men de känner ljuset steg.

Bordet sover gårdagens bröd,
bredvid ett glömt glas.
Huset andas långsamt,
Kom ihåg drömmar och låt dem gå.

En man öppnar dörren för att tysta,
Lyssna på eko av ditt andetag.
Vägen är tom men levande,
Som ett ord som inte behöver en röst.

Fåglar provar de första anteckningarna,
utan att veta om dagen kommer att höra dem.
Varje ljud är blygt,
Som en tanke bara vaken.

På väggen finns en blek färg,
en guldtråd korsar glaset.
Natten reträtt med nåd,
som gäst som inte vill störa.

En kvinna lyser upp kaffebryggaren
Ånga stiger som en låg bön.
Varje gest är enkel och gammal,
men full som ny början.

havet, långt borta, håller andan,
innan du pratar en dag igen.
Allt som finns väntar,
Inte med ångest utan med fred.

Och när ljuset äntligen kommer in,
Inget stort händer.
Endast den värld som vaknar,
och ett hjärta som bestämmer sig för att stanna.