日本語
床は塩素と疲労を嗅いでいます。
3時頃はエレベーターで心が入ります。
通路は白いライトの管です
もう目を覚まさない人以外は眠らない。
バックはノットロッドです。
私の手は彼らが待っていたものを忘れてしまいました。
掃除機は遠くにバズします。
私はフェードに直面する鏡を乾燥します。
ピンクとモップ、バケツ、モップ、
決して来ない訪問の痕跡を引き出す。
ペイラインはキーより少しの重量を量ります
他者への扉を開く。
1つの部屋では、ラジオはまだオンです。
以前から愛に関する声を歌います。
私はまだ私の手で滞在しています。
看護師パス、短時間。
誰も私の名前が何であるかを尋ねません。
誰が覚えているかの名前ではありません。
窓は大きく眠る街を示しています。
病院は閉まりません。
誰かが2つのドアを離れて呼び出します。
壁に切る叫び、
何もしない。
私の部署ではありません。
それは私の部署ではありません。
とりあえず、落ちるまでは時間がかかります。
床が光るまで。
いいえ拍手なし、名誉なし。
成長する廊下だけ。
常に降りるエレベーター。
トイレでは靴を脱いでいます。
足は地図で、亀裂がいっぱいです。
バッグ:サンドイッチの半分。
請求待ち。
電話タイガー。
自転車は雨の時に残っています。
帰り道はもうすぐです。
床は空に輝きます。
エレベーターが出てきます。
私も乗る。
鏡では逃げない汚れが見えます。
点滅しないと点滅します。
原文
Golvet luktar klor och trötthet.
Klockan tre, hjärtat går med hissen.
Korridoren är ett rör av vitt ljus
där ingen sover - utom de som inte vaknar mer.
Ryggen är ett knutet rep som gnager,
händerna har glömt vad de väntade på.
En dammsugare surrar långt bort.
Jag torkar speglar där ansikten bleknat.
Hink och mopp, hink och mopp,
suddar ut spår av besök som aldrig kom.
Lönelappen väger mindre än nycklarna
som öppnar dörrar åt andra.
I ett rum står radion ännu på.
En röst sjunger om kärlek från förr.
Jag stannar med händerna stilla.
En sjuksköterska passerar, vi nickar kort.
Ingen frågar vad jag heter.
inte ett namn som någon minns.
Fönstret visar en stad som sover tungt,
men sjukhuset blundar aldrig.
Någon ropar två dörrar bort –
ett skrik som skär sig fast i väggen,
sedan inget.
Det är inte min avdelning.
Det är aldrig min avdelning.
Så jag moppar tiden tills den släpper taget,
tills golvet skiner av det som varit.
Ingen applåd, ingen ära,
bara korridoren som växer,
och hissen som alltid går ned.
På toaletten tar jag av skorna.
Fötterna är kartor, fulla av sprickor.
I väskan: en halv smörgås,
en räkning som väntar.
Telefonen tiger.
Cykeln står kvar i regnet.
Vägen hem är längre nu.
Golvet glänser tomt.
Hissen går.
Jag åker med.
I spegeln ser jag en fläck som inte går bort –
den blinkar när jag inte blinkar.
English
The floor smells chlorine and fatigue.
At three o'clock, the heart goes with the elevator.
Corridor is a pipe of white light
No one sleeps except those who don’t wake up anymore.
The back is a knot roding rod.
My hands have forgotten what they were waiting for.
A vacuum cleaner buzzes far away.
I dry mirrors where faces fade.
Hink and mop, bucket and mop,
Bring out traces of visits that never came.
The payline weighs less than the keys
opening doors to others.
In one room, the radio is still on.
A voice sings about love from before.
I stay with my hands still.
A nurse passes, we nod short.
Nobody asks what my name is.
Not a name anyone remembers.
The window shows a city that sleeps heavily.
The hospital never closes.
Someone calls two doors away.
A scream that cuts into the wall,
then nothing.
This is not my department.
It is never my department.
So I mop the time until it drops.
until the floor shines off what was.
No applause, no honor.
Only the corridor that grows.
The elevator that always goes down.
In the toilet, I take off my shoes.
The feet are maps, full of cracks.
In the bag: half a sandwich.
A bill waiting.
The phone tiger.
The bike remains in the rain.
The way home is longer now.
The floor shines empty.
The elevator goes.
I am going with.
In the mirror I see a stain that doesn’t go away.
It blinks when I don’t blink.
