한국어
창문에서 나는 항구 호흡을 볼,
물은 배처럼 생각한다.
모든 반사 빛은 기억,
그것은 공간을 묻지 않고 반환합니다.
남자는 그의 날을 닫습니다,
침묵의 매듭을 계산합니다.
바다는 그 위에 평온하게 보입니다.
이미 대답을 알고있는 사람들로.
그물은 피곤한 꿈처럼 걸린다.
밤에 천천히 건조.
새들은 로프에 잠을,
누가 러쉬하지 않았다.
그리고 모든 것이 명확할 때,
항구는 그것의 짠 눈을 엽니다.
그는 아무것도 말하지 않습니다, 그는 단지 존재,
단어가 필요없는 진실처럼.
원문
Dalla finestra vedo il porto respirare,
l’acqua muove i pensieri come barche.
Ogni luce riflessa è un ricordo,
che ritorna senza chiedere spazio.
Un uomo chiude la sua giornata,
conta i nodi del silenzio.
Il mare lo guarda con calma,
come chi conosce già la risposta.
Le reti pendono come sogni stanchi,
asciugano la notte piano piano.
Sulle corde dormono uccelli,
che hanno imparato a non avere fretta.
E quando tutto diventa chiaro,
il porto apre i suoi occhi salati.
Non dice nulla, solo esiste,
come una verità che non ha bisogno di parole.
English
From the window I see the port breathing,
water moves thoughts like boats.
Every reflected light is a memory,
that returns without asking for space.
A man closes his day,
counts the knots of silence.
The sea looks calmly at him,
as those who already know the answer.
The nets hang like tired dreams,
dry the night slowly.
Birds sleep on the ropes,
who learned not to rush.
And when everything becomes clear,
the port opens its salty eyes.
He doesn't say anything, he just exists,
like a truth that doesn't need words.
Svenska
Från fönstret ser jag porten andas,
Vatten rör tankar som båtar.
Varje reflekterat ljus är ett minne,
Det återvänder utan att be om utrymme.
En man stänger sin dag,
räknar tystnadens knutar.
havet ser lugnt på honom,
som de som redan vet svaret.
Näten hänger som trötta drömmar,
Torka natten långsamt.
Fåglar sover på repen,
som lärde sig att inte rusa.
Och när allt blir klart,
hamnen öppnar sina salta ögon.
Han säger ingenting, han existerar bara,
Som en sanning som inte behöver ord.
