한국어
소금의 항구 냄새에 집,
그들은 바다를 바라보는 창이 있습니다.
진주의 나무,
혼자 말하는 오래된 사람처럼.
여자는 막대기에 안경을 씻습니다,
라디오는 먼 신문을 속합니다.
소리가없는 해골 패스,
바람을 잘라 사라.
소년은 배에 얼음을 가지고,
그는 그의 눈이 닫혔습니다.
바다는 대답없이 그것을 듣고,
기다리는 아버지처럼.
벽에 밧줄의 그림자 남아,
물은 유리의 색깔을 반영합니다.
항구에 있는 집은 아직도 호흡합니다,
모든 것을 본 사람들의 인내와 함께.
원문
Le case sul porto odorano di sale,
hanno finestre che guardano il mare.
Il legno dei moli scricchiola piano,
come un vecchio che parla da solo.
Una donna lava i bicchieri al bar,
la radio sussurra un giornale lontano.
Un gabbiano passa senza grido,
taglia il vento e scompare.
Un ragazzo porta il ghiaccio alle barche,
ride con gli occhi chiusi.
Il mare lo ascolta senza rispondere,
come un padre che sa aspettare.
Sui muri restano ombre di corde,
l’acqua riflette i colori dei vetri.
Le case sul porto respirano ancora,
con la pazienza di chi ha visto tutto.
English
The houses on the port smell of salt,
they have windows that look at the sea.
The wood of the pearls,
like an old man who speaks alone.
A woman washes glasses at the bar,
The radio whispers a distant newspaper.
A seagull passes without shouting,
cut the wind and disappear.
A boy takes ice to boats,
He laughs with his eyes closed.
The sea listens to it without answering,
like a father who can wait.
On the walls remain shadows of ropes,
water reflects the colours of the glass.
The houses on the port still breathe,
with the patience of those who saw everything.
Svenska
Husen på hamnen luktar salt,
De har fönster som ser på havet.
trä av pärlor,
Som en gammal man som talar ensam.
En kvinna tvättar glasögon i baren,
Radion viskar en avlägsen tidning.
En seagull passerar utan skrik,
skär vinden och försvinner.
En pojke tar is till båtar,
Han skrattar med ögonen stängda.
Havet lyssnar på det utan att svara,
Som en far som kan vänta.
På väggarna förblir skuggor av rep,
Vatten återspeglar glasets färger.
Husen på hamnen andas fortfarande,
med tålamodet hos dem som såg allt.
