← Voltar para La strada che respira
Il pane e la pioggia — La strada che respira
Faixa 02 · La strada che respira · Lundberg Selection

Il pane e la pioggia

Página da faixa · Álbum · Lundberg Selection

Spotify · La strada che respira
Português

O forno abre as suas pálpebras quentes,
O cheiro do pão entra no caminho.
Uma mulher dobra a cabeça de vapor,
como aqueles que ouvem uma oração antiga.

Na janela cai lentamente,
Eles traçam caminhos sem destino.
O céu se reflete na farinha,
e o tempo torna-se suave.

Um rapaz traz leite em silêncio,
sapatos escrever palavras de água.
O gato espera ao lado do balde,
com a paciência daqueles que sabem que tudo vem.

O rádio toca uma valsa distante,
nas mãos que nunca param.
Cada gesto tem o ritmo do coração,
Cada pausa conhece o fôlego.

No pátio a chuva descansa,
mãos amasse leve e calma.
O pão cresce lentamente,
como o coração que não tem pressa.

Quando o perfume entra na rua,
As pessoas param sem falar.
Todos sentem o mesmo,
e ninguém pergunta porquê.

Texto original

Il forno apre le sue palpebre calde,
l’odore del pane entra nella via.
Una donna piega la testa al vapore,
come chi ascolta una preghiera antica.

Sulla finestra scendono gocce lente,
disegnano strade senza meta.
Il cielo si riflette nella farina,
e il tempo diventa morbido.

Un ragazzo porta latte nel silenzio,
le scarpe scrivono parole d’acqua.
Il gatto aspetta accanto al secchio,
con la pazienza di chi sa che tutto arriva.

La radio suona un valzer lontano,
tra le mani che non smettono mai.
Ogni gesto ha il ritmo del cuore,
ogni pausa conosce il respiro.

Nel cortile la pioggia riposa,
le mani impastano luce e calma.
Il pane cresce piano piano,
come il cuore che non ha fretta.

Quando il profumo entra nella strada,
la gente si ferma senza parlare.
Tutti sentono la stessa cosa,
e nessuno chiede perché.

English

The oven opens its warm eyelids,
the smell of bread enters the way.
A woman folds the steam head,
as those who hear an ancient prayer.

On the window drops slow,
They draw paths without destination.
The sky is reflected in the flour,
and time becomes soft.

A boy brings milk in silence,
shoes write water words.
The cat waits next to the bucket,
with the patience of those who know that everything comes.

The radio plays a distant waltz,
in the hands that never stop.
Every gesture has the rhythm of the heart,
every break knows the breath.

In the courtyard the rain rests,
hands knead light and calm.
The bread grows slowly,
like the heart that has no rush.

When the perfume enters the street,
People stop without talking.
Everyone feels the same thing,
and no one asks why.

Svenska

ugnen öppnar sina varma ögonlock,
lukten av bröd går in i vägen.
En kvinna viker ånghuvudet,
som de som hör en gammal bön.

På fönstret sjunker långsamt,
De ritar vägar utan destination.
Himlen reflekteras i mjölet,
och tiden blir mjuk.

En pojke ger mjölk i tystnad,
Skor skriver vattenord.
Katten väntar bredvid hinken,
med tålamod hos dem som vet att allt kommer.

Radion spelar en avlägsen vals,
i händerna som aldrig stannar.
Varje gest har hjärtats rytm,
Varje paus känner andan.

På gården vilar regnet,
händer knådar ljus och lugn.
brödet växer långsamt,
som hjärtat som inte har någon rusning.

När parfymen går in på gatan,
Människor slutar utan att prata.
Alla känner samma sak,
Ingen frågar varför.