← Zurück zu La strada che respira
Il pane e la pioggia — La strada che respira
Song 02 · La strada che respira · Lundberg Selection

Il pane e la pioggia

Songseite · Album · Lundberg Selection

Spotify · La strada che respira
Deutsch

Der Ofen öffnet seine warmen Augenlider,
der Geruch von Brot geht in den Weg.
Eine Frau faltet den Dampfkopf,
wie jene, die ein altes Gebet hören.

Auf dem Fenster fällt langsam,
Sie ziehen Wege ohne Ziel.
Der Himmel spiegelt sich im Mehl wider,
und die Zeit wird weich.

Ein Junge bringt Milch in Schweigen,
Schuhe schreiben Wasser Worte.
Die Katze wartet neben dem Eimer,
mit der Geduld derer, die wissen, dass alles kommt.

Das Radio spielt einen entfernten Walzer,
in den Händen, die nie aufhören.
Jede Geste hat den Rhythmus des Herzens,
jede Pause kennt den Atem.

Im Hof ruht der Regen,
Hände kneten Licht und Ruhe.
Das Brot wächst langsam,
wie das Herz, das keine Eile hat.

Wenn das Parfüm in die Straße kommt,
Menschen aufhören zu reden.
Jeder fühlt sich dasselbe an,
und niemand fragt, warum.

Originaltext

Il forno apre le sue palpebre calde,
l’odore del pane entra nella via.
Una donna piega la testa al vapore,
come chi ascolta una preghiera antica.

Sulla finestra scendono gocce lente,
disegnano strade senza meta.
Il cielo si riflette nella farina,
e il tempo diventa morbido.

Un ragazzo porta latte nel silenzio,
le scarpe scrivono parole d’acqua.
Il gatto aspetta accanto al secchio,
con la pazienza di chi sa che tutto arriva.

La radio suona un valzer lontano,
tra le mani che non smettono mai.
Ogni gesto ha il ritmo del cuore,
ogni pausa conosce il respiro.

Nel cortile la pioggia riposa,
le mani impastano luce e calma.
Il pane cresce piano piano,
come il cuore che non ha fretta.

Quando il profumo entra nella strada,
la gente si ferma senza parlare.
Tutti sentono la stessa cosa,
e nessuno chiede perché.

English

The oven opens its warm eyelids,
the smell of bread enters the way.
A woman folds the steam head,
as those who hear an ancient prayer.

On the window drops slow,
They draw paths without destination.
The sky is reflected in the flour,
and time becomes soft.

A boy brings milk in silence,
shoes write water words.
The cat waits next to the bucket,
with the patience of those who know that everything comes.

The radio plays a distant waltz,
in the hands that never stop.
Every gesture has the rhythm of the heart,
every break knows the breath.

In the courtyard the rain rests,
hands knead light and calm.
The bread grows slowly,
like the heart that has no rush.

When the perfume enters the street,
People stop without talking.
Everyone feels the same thing,
and no one asks why.

Svenska

ugnen öppnar sina varma ögonlock,
lukten av bröd går in i vägen.
En kvinna viker ånghuvudet,
som de som hör en gammal bön.

På fönstret sjunker långsamt,
De ritar vägar utan destination.
Himlen reflekteras i mjölet,
och tiden blir mjuk.

En pojke ger mjölk i tystnad,
Skor skriver vattenord.
Katten väntar bredvid hinken,
med tålamod hos dem som vet att allt kommer.

Radion spelar en avlägsen vals,
i händerna som aldrig stannar.
Varje gest har hjärtats rytm,
Varje paus känner andan.

På gården vilar regnet,
händer knådar ljus och lugn.
brödet växer långsamt,
som hjärtat som inte har någon rusning.

När parfymen går in på gatan,
Människor slutar utan att prata.
Alla känner samma sak,
Ingen frågar varför.