Svenska
Vers 1
Sound of Mull virvlar grönt under skrovet
passagerare stirrar mot vykortskuster
Jag lägger upp tamparna vid avgång
händer valkiga av saltvått hamprep
doft av diesel och kallt stekflott
morgonen då brevet från ledningen kom.
Vers 2
Turister fotar Fingals grotta
ser aldrig ansiktet som kastade deras lina
Jag leder på bilar, en tyst vålnad
de talar om slott och klar himmel
Ett rop mot klipporna skulle ge
bara klippans eget eko, kallt.
Jag håller andan. Jag håller linan.
Vers 3
Godsherren går ombord med sin labrador
nickar förbi mig till kaptenen
Jag svabbar däcket där han gick
rutinen sliten till en välkänd fåra
Ögon som hoppar över den gula jackan
väljer att inte se mannen.
Vers 4
Vågorna slår fören som en flat hand
Jag står vakt i den bitande stänken
överfarterna suddas ut till år
kroppen gungad efter sjöns rullning
Vattnet frågar: Vad markerar din passage?
Mitt svar: detta rep, denna knut, detta brännmärke.
Vers 5
Skymningen målar Loch Linnhe indigoblå
ljus tänds som nålstick i avlägsna torp
Jag förtöjer, avslutar ännu en dag
Mitt svall, ett kort veck på vattnets hud
Liv passerar genom mina stadiga händer
Jag väljer att känna deras tyngd.
Vers 6
Färjan skär samma väg
bär ögon som ser rakt igenom
Låt dem...
Jag är stygnet. Jag är sömmen.
Svallet löses upp.
Jag håller. Jag blir kvar.
Originaltext
Verse 1
Sound of Mull churns green under the hull
passengers gaze at postcard shores
I coil the ropes at sailing time
hands calloused from the salt-wet hemp
smell of diesel and cold fry-up grease
the morning the management letter came.
Verse 2
Tourists snap the Fingal’s Cave
never see the face that threw their line
I guide cars on, a silent ghost
they talk of castles and clear skies
A shout to the cliffs would earn
only the cliff's own echo, cold.
I keep my breath. I keep the line.
Verse 3
Laird boards with his Labrador
nods past me to the captain
I swab the deck where he walked
routine worn to a familiar trench
Eyes that skip over the yellow coat
choose not to see the man.
Verse 4
Waves slap the bow like a flat hand
I stand watch in the biting spray
crossings blur into years
body swayed to the sea’s roll
The water asks, “What marks your passage?”
My answer: this rope, this knot, this burn.
Verse 5
Dusk paints Loch Linnhe indigo
lights prick on in distant crofts
I tie up, end another day
My wake, a brief crease on the water’s skin
Lives pass through my steady hands
I choose to feel their weight.
Verse 6
The ferry cuts the same path
carrying eyes that look right through
Let them...
I am the stitch. I am the seam.
The wake dissolves.
I hold. I remain.