日本語
第1節
マル湾の海が船体の下で緑にかき回される
乗客たちは絵葉書のような岸を眺める
出航時に私はロープを巻く
塩に濡れた麻で手は硬くなっている
ディーゼルと冷めた揚げ油の匂い
管理部の手紙が届いた朝。
第2節
観光客はフィンガルの洞窟を撮る
その綱を投げた顔を決して見ない
私は車を誘導する、無言の幽霊として
彼らは城と晴れた空を語る
崖へ叫んでも返るのは
崖自身の冷たいこだまだけだ。
私は息を保つ。私は綱を保つ。
第3節
領主がラブラドールを連れて乗り込む
私を通り越して船長にうなずく
私は彼が歩いた甲板を拭く
慣れた溝になるほど擦り減った日課
黄色い上着を飛び越える目は
その男を見ないことを選ぶ。
第4節
波が平たい手のように船首を叩く
私は刺すようなしぶきの中で見張る
渡りは歳月の中へぼやけていく
身体は海の揺れに合わせて揺れる
水が問う、お前の通過を何が刻むのか。
私の答えは、この綱、この結び目、この焼け跡。
第5節
夕暮れがリンニー湖を藍に塗る
遠い小作地に灯りが点る
私は係留し、また一日を終える
私の航跡、水の肌に短い皺
命が私の確かな手を通っていく
その重みを感じることを私は選ぶ。
第6節
フェリーは同じ道を切って進む
私を素通りする目を運びながら
そうさせておけ...
私は針目だ。私は縫い目だ。
航跡は溶ける。
私は支える。私は残る。
原文
Verse 1
Sound of Mull churns green under the hull
passengers gaze at postcard shores
I coil the ropes at sailing time
hands calloused from the salt-wet hemp
smell of diesel and cold fry-up grease
the morning the management letter came.
Verse 2
Tourists snap the Fingal’s Cave
never see the face that threw their line
I guide cars on, a silent ghost
they talk of castles and clear skies
A shout to the cliffs would earn
only the cliff's own echo, cold.
I keep my breath. I keep the line.
Verse 3
Laird boards with his Labrador
nods past me to the captain
I swab the deck where he walked
routine worn to a familiar trench
Eyes that skip over the yellow coat
choose not to see the man.
Verse 4
Waves slap the bow like a flat hand
I stand watch in the biting spray
crossings blur into years
body swayed to the sea’s roll
The water asks, “What marks your passage?”
My answer: this rope, this knot, this burn.
Verse 5
Dusk paints Loch Linnhe indigo
lights prick on in distant crofts
I tie up, end another day
My wake, a brief crease on the water’s skin
Lives pass through my steady hands
I choose to feel their weight.
Verse 6
The ferry cuts the same path
carrying eyes that look right through
Let them...
I am the stitch. I am the seam.
The wake dissolves.
I hold. I remain.
Svenska
Vers 1
Sound of Mull virvlar grönt under skrovet
passagerare stirrar mot vykortskuster
Jag lägger upp tamparna vid avgång
händer valkiga av saltvått hamprep
doft av diesel och kallt stekflott
morgonen då brevet från ledningen kom.
Vers 2
Turister fotar Fingals grotta
ser aldrig ansiktet som kastade deras lina
Jag leder på bilar, en tyst vålnad
de talar om slott och klar himmel
Ett rop mot klipporna skulle ge
bara klippans eget eko, kallt.
Jag håller andan. Jag håller linan.
Vers 3
Godsherren går ombord med sin labrador
nickar förbi mig till kaptenen
Jag svabbar däcket där han gick
rutinen sliten till en välkänd fåra
Ögon som hoppar över den gula jackan
väljer att inte se mannen.
Vers 4
Vågorna slår fören som en flat hand
Jag står vakt i den bitande stänken
överfarterna suddas ut till år
kroppen gungad efter sjöns rullning
Vattnet frågar: Vad markerar din passage?
Mitt svar: detta rep, denna knut, detta brännmärke.
Vers 5
Skymningen målar Loch Linnhe indigoblå
ljus tänds som nålstick i avlägsna torp
Jag förtöjer, avslutar ännu en dag
Mitt svall, ett kort veck på vattnets hud
Liv passerar genom mina stadiga händer
Jag väljer att känna deras tyngd.
Vers 6
Färjan skär samma väg
bär ögon som ser rakt igenom
Låt dem...
Jag är stygnet. Jag är sömmen.
Svallet löses upp.
Jag håller. Jag blir kvar.