Português
Um vento sopra através de Kreuzberg,
depois da chuva e do asfalto.
Ele usa o que ninguém entende.
numa forma distante.
A cidade nunca dorme, só sonha,
da paz que outrora existiu.
E em algum lugar perdido,
O amor continua maravilhoso.
Então faça as perguntas.
que ninguém pode dizer.
Respiramos entre dias,
O mundo começa a partir daí.
E no último canto,
Onde neon brilha cansado,
Que se estende,
Ele disse: "Eu sou feliz."
Texto original
Ein Wind durch Kreuzberg weht,
nach Regen und Asphalt.
Er trägt, was niemand versteht,
in eine ferne Gestalt.
Die Stadt schläft nie, nur träumt,
vom Frieden, der mal war.
Und irgendwo versäumt,
bleibt Liebe wunderbar.
Am Spreeufer die Fragen,
die keiner sagen kann.
Wir atmen zwischen Tagen,
die Welt beginnt von dann.
Und in der letzten Ecke,
wo Neon müde glüht,
steht einer, der sich streckt,
und sagt: „Ich bin vergnügt.“
English
A wind blows through Kreuzberg,
after rain and asphalt.
He wears what no one understands,
into a distant form.
The city never sleeps, only dreams,
of the peace that once was.
And somewhere missed,
Love remains wonderful.
Then ask the questions.
which no one can say.
We breathe between days,
The world begins from then.
And in the last corner,
Where neon glows tired,
stands one who stretches,
He said, “I am happy.”
Svenska
En vind blåser genom Kreuzberg,
efter regn och asfalt.
Han bär vad ingen förstår,
i en avlägsen form.
Staden sover aldrig, bara drömmar,
av den fred som en gång var.
Någonstans saknad,
Kärleken förblir underbar.
Fråga sedan frågorna.
som ingen kan säga.
Vi andas mellan dagar,
Världen börjar från då.
i det sista hörnet,
Där neon lyser trött,
står en som sträcker sig,
Han sa: "Jag är glad."