Português
Um azul frio no porto,
A água cheira a tempo.
As gaivotas silenciosamente - como castigos,
pelo nosso velho sofrimento.
Mas quando a luz cai,
e tudo está no cinza,
Até os céus estão inclinados,
Para dizer: Eu também sou preciso.
As barcaças são pesadas.
A chuva tem paciência.
Um pescador já não ri,
Ele conhece a velha culpa.
Mas sob cada gota,
Há calor, dificilmente reconhecido.
O mar nunca vai parar.
Leva-nos de mãos dadas.
Texto original
Ein kaltes Blau am Hafen,
das Wasser riecht nach Zeit.
Die Möwen still – wie Strafen,
für unser altes Leid.
Doch wenn das Licht sich neigt,
und alles ruht im Grau,
wird selbst der Himmel geneigt,
zu sagen: Ich bin auch genau.
Die Kähne liegen schwer,
der Regen schreibt Geduld.
Ein Fischer lacht nicht mehr,
er kennt die alte Schuld.
Doch unter jedem Tropfen,
liegt Wärme, kaum erkannt.
Das Meer wird niemals stoppen,
es trägt uns Hand in Hand.
English
A cold blue at the port,
The water smells of time.
The seagulls silently – like punishments,
for our old suffering.
But when the light falls,
and all is in the gray,
Even the heavens are tilted,
To say: I am also accurate.
The barges are heavy,
The rain has patience.
A fisherman no longer laughs,
He knows the old guilt.
But under every drop,
There is heat, hardly recognized.
The sea will never stop,
It carries us hand in hand.
Svenska
En kallblå i hamnen,
Vatten luktar av tid.
Seagullerna tyst - som straff,
för vårt gamla lidande.
när ljuset faller,
Allt är i grått,
himmelen,
Att säga: Jag är också korrekt.
pråmarna är tunga,
Regnet har tålamod.
En fiskare skrattar inte längre,
Han känner den gamla skulden.
under varje droppe,
Det finns värme, knappt erkänd.
havet kommer aldrig att stanna,
Den bär oss hand i hand.