日本語
風は路地を通過し、
日頃から臭いをドラッグします。
土壌はステップを覚えています。
そして、ドアは帆のように叫ぶ。
バルコニーに椅子の細い、
立って眠る人のように。
シートは穏やかに、
ウィスペアリングの名前のように。
どこかに古いラジオがあります。
決して終わらないメロディー。
空気は彼の肩で彼女をとります、
中庭に広がる。
四角に子供が走る、
自分の声は音で編みます。
誰がどんな些細なものも、
それは吹くことについてのすべてです。
葉はページを回します,
庭はほこりで笑います。
風はすべてを知っています。
しかし、誰にも伝えません。
そしてそれが暗くなるとき、
ウィンドウが開きます。
空気の記憶は再び渡します、
沈黙と光の背後にある。
原文
Ο άνεμος περνά απ’ τα σοκάκια,
σέρνει μυρωδιές απ’ άλλες μέρες.
Το χώμα θυμάται τα βήματα,
κι οι πόρτες τρίζουν σαν χαιρετισμός.
Στο μπαλκόνι μια καρέκλα γέρνει,
όπως κάποιος που κοιμάται όρθιος.
Τα σεντόνια κυματίζουν απαλά,
σαν να ψιθυρίζουν ονόματα.
Κάπου ακούγεται ένα παλιό ραδιόφωνο,
μια μελωδία που δεν τελειώνει ποτέ.
Ο αέρας την παίρνει στους ώμους του,
και τη σκορπά στις αυλές.
Στην πλατεία τα παιδιά τρέχουν,
οι φωνές τους πλέκονται με τον ήχο.
Κανείς δεν κρατά τίποτα σφιχτά,
όλα ανήκουν στο φύσημα.
Τα φύλλα γυρίζουν σελίδες,
οι κήποι γελούν στη σκόνη.
Ο άνεμος ξέρει τα πάντα,
μα δεν λέει σε κανέναν.
Κι όταν βραδιάζει σιγά,
τα παράθυρα μένουν μισάνοιχτα.
Η μνήμη του αέρα περνά ξανά,
κι αφήνει πίσω σιωπή και φως.
English
The wind passes through the alleys,
It drags smells from other days.
The soil remembers the steps,
And the doors creak like a salute.
On the balcony a chair leans,
Like someone who sleeps standing.
The sheets ripple gently,
Like whispering names.
There's an old radio somewhere.
a melody that never ends.
The air takes her on his shoulders,
And spread it to the courtyards.
In the square the children run,
their voices are knitting with sound.
Nobody holds anything tight,
It's all about blowing.
The leaves turn pages,
The gardens laugh at the dust.
The wind knows everything,
But he doesn't tell anyone.
And when it gets dark,
The windows are left open.
The memory of the air passes again,
and leaves behind silence and light.
Svenska
Vinden passerar genom gränderna,
Det drar dofter från andra dagar.
jorden minns stegen,
Och dörrarna skrek som en salut.
På balkongen lutar en stol,
Som någon som sover stående.
Arken ripplar försiktigt,
Som att viska namn.
Det finns en gammal radio någonstans.
En melodi som aldrig slutar.
Luften tar henne på sina axlar,
Och sprid den till gårdarna.
På torget springer barnen,
Deras röster sticker med ljud.
Ingen har något tätt,
Allt handlar om att blåsa.
bladen vänder sidor,
Trädgårdarna skrattar åt dammet.
Vinden vet allt,
Men han berättar inte för någon.
Och när det blir mörkt,
Fönstren lämnas öppna.
minnet av luften passerar igen,
och lämnar bakom tystnad och ljus.
