← Voltar para Allt finner sin tid
Sjön som minns — Allt finner sin tid
Faixa 12 · Allt finner sin tid · Lundberg Selection

Sjön som minns

Página da faixa · Álbum · Lundberg Selection

Spotify · Allt finner sin tid
Português

Verso 1
A névoa se pousa na superfície da água,
a tarde desenha seu traço quieto e suave.
Um pato nada por uma quietude profunda,
e círculos espalham sua linguagem silenciosa.

Verso 2
As tábuas do cais são frias, gastas pelo tempo,
cheiram a resina, chuva e tempo esquecido.
Um barco velho balança devagar, calmo,
em sua própria paz eterna.

Verso 3
Ninguém mede o movimento quieto da onda,
ninguém busca respostas além de seu rebentar.
Tudo o que acontece é respiração pura e simples,
como a própria noite, num salão silencioso.

Verso 4
Quando a escuridão se tece com os últimos restos de luz,
e estrelas avançam em silêncio claro,
o lago fica ali, quieto, esperando e limpo,
como a própria memória: eterna e verdadeira.

Texto original

Vers 1
Dimman lägger sig på vattnets yta,
kvällen drar sitt tysta, mjuka stråk.
En and simmar genom djup stillhet,
och ringar breder ut sitt tysta språk.

Vers 2
Bryggans plank är svala, väderbitna,
doftar kåda, regn och glömd tid.
En gammal båt gungar sakta, lugnt,
i sin egen, eviga frid.

Vers 3
Ingen mäter vågens tysta rörelse,
ingen söker svar bortom dess svall.
Allt som sker är ren och enkel andning,
som natten själv, i stilla hall.

Vers 4
När mörkret vävs med ljusets sista rester,
och stjärnor glider fram i tystnad klar,
står sjön där stilla, väntande och ren,
som minnet själv - evigt och sant.

English

Verse 1
The fog settles on the water's surface,
evening draws its quiet, soft stroke.
A duck swims through deep stillness,
and rings spread their silent language.

Verse 2
The jetty planks are cool, weathered,
smelling of resin, rain and forgotten time.
An old boat rocks slowly, calmly,
in its own eternal peace.

Verse 3
No one measures the wave's quiet movement,
no one seeks answers beyond its swell.
All that happens is pure and simple breathing,
like night itself, in a silent hall.

Verse 4
When darkness is woven with the last remains of light,
and stars glide forward in clear silence,
the lake stands there still, waiting and clean,
like memory itself, eternal and true.