Deutsch
Strophe 1
Fen-Wind rüttelt wieder am Schilf
Himmel so weit, dass Hinsehen schmerzt
Ich gehe den Triebweg mit dem alten Hund
Stiefel sinken in den schwarzen Torf
Zuckerrübengeruch süß in der Luft
dort, wo der Boden ihn behielt
Strophe 2
Der Kirchturm lehnt, als wäre er müde
seit Jahren ist es so
Ich rede mit den Saatkrähen in den Ulmen
sie antworten besser als Menschen
die Fens lehrten mich Stille vor Verlust
und Verlust ist eine langsame Ernte
Strophe 3
Der Postbote legt die Zeitung auf die Stufe
Ich öffne sie nicht mehr
Ich sehe der Pumpstation beim Drehen zu
Tag ein, Tag aus, derselbe Rhythmus
das Wasser bleibt, wo man es hinweist
und ich auch
Strophe 4
Die Sonne sinkt hinter den Windmühlenstumpf
färbt die Gräben blutrot
Ich zünde den Rayburn noch einmal an
das Haus setzt sich wie ein alter Freund
die Wände atmen Feuchtigkeit
und ich atme mit ihnen
Strophe 5
Sterne treten über dem Wash hervor
dieselben Sterne, die die Fluten sahen
die Kälte sagt mir, wann ich aufhören soll
das Fen hält seine eigene Zeit
und ich halte meine
Strophe 6
Also halte ich die Tür in der Klinke
bis die Klinke rostet oder ich
und das Schilf weiter flüstert
und die Gräben weiter entwässern
keine Felder mehr zu gehen
keine Hunde mehr zu rufen
nur die Ebene, die hält
halt dich fest
Originaltext
Verse 1
Fen wind rattles the reeds again
sky so wide it hurts to look
I walk the drove with the old dog
boots sink in the black peat
sugar-beet smell sweet on the air
where the ground kept him
Verse 2
Church tower leans like it’s tired
it’s been that way for years
I talk to the rooks in the elms
they answer better than people
the fens taught me silence before they taught me loss
and loss is a slow harvest
Verse 3
Postman leaves the paper on the step
I don’t open it anymore
I watch the pumping station turn
day in, day out, same rhythm
the water stays where it’s told
and so do I
Verse 4
Sun drops behind the windmill stump
turns the drains blood-red
I light the Rayburn one more time
house settles like an old friend
the walls breathe damp
and I breathe with them
Verse 5
Stars come out over the Wash
same stars that watched the floods
the cold tells me when to stop
the fen keeps its own time
and I keep mine
Verse 6
So I’ll keep the door on the latch
till the latch rusts or I do
and the reeds keep whispering
and the drains keep draining
no more fields to walk
no more dogs to call
just the flat that holds
hold fast
Svenska
Vers 1
Fenvinden skramlar i vassen igen
himlen så vid att det gör ont att se
Jag går fägatan med den gamla hunden
stövlarna sjunker i den svarta torven
sockerbetsdoft söt i luften
där marken behöll honom
Vers 2
Kyrktornet lutar som om det är trött
det har varit så i åratal
Jag talar med råkorna i almarna
de svarar bättre än människor
fens lärde mig tystnad innan de lärde mig förlust
och förlust är en långsam skörd
Vers 3
Brevbäraren lämnar tidningen på trappan
Jag öppnar den inte längre
Jag ser pumpstationen gå runt
dag ut, dag in, samma rytm
vattnet stannar där det blir tillsagt
och det gör jag också
Vers 4
Solen sjunker bakom väderkvarnsstubben
färgar dikena blodröda
Jag tänder Rayburnspisen en gång till
huset sätter sig som en gammal vän
väggarna andas fukt
och jag andas med dem
Vers 5
Stjärnorna kommer fram över Wash
samma stjärnor som såg översvämningarna
kylan säger när jag ska sluta
fenlandet håller sin egen tid
och jag håller min
Vers 6
Så jag håller dörren på klinkan
tills klinkan rostar eller jag gör det
och vassen fortsätter viska
och dikena fortsätter dränera
inga fler fält att gå
inga fler hundar att kalla
bara flacklandet som håller
håll fast
