Português
Estrofe 1
O vento das terras baixas sacode os juncos de novo
céu tão vasto que dói olhar
Caminho pela via com o velho cão
botas afundam na turfa preta
cheiro doce de beterraba-açucareira no ar
onde a terra o guardou
Estrofe 2
A torre da igreja inclina como se estivesse cansada
está assim há anos
Converso com as gralhas nos olmos
respondem melhor que gente
as terras baixas me ensinaram silêncio antes de ensinar perda
e perda é colheita lenta
Estrofe 3
O carteiro deixa o jornal no degrau
Não o abro mais
Observo a estação de bombeamento girar
dia após dia, mesmo ritmo
a água fica onde mandam
e eu também
Estrofe 4
O sol cai atrás do toco do moinho
torna os drenos vermelho-sangue
Acendo o Rayburn mais uma vez
a casa assenta como velho amigo
as paredes respiram umidade
e eu respiro com elas
Estrofe 5
Estrelas aparecem sobre o Wash
as mesmas que viram as enchentes
o frio me diz quando parar
a terra baixa guarda seu próprio tempo
e eu guardo o meu
Estrofe 6
Então manterei a porta no trinco
até o trinco enferrujar ou eu
os juncos seguirem sussurrando
e os drenos seguirem drenando
não mais campos para andar
não mais cães para chamar
só o plano que sustenta
aguente firme
Texto original
Verse 1
Fen wind rattles the reeds again
sky so wide it hurts to look
I walk the drove with the old dog
boots sink in the black peat
sugar-beet smell sweet on the air
where the ground kept him
Verse 2
Church tower leans like it’s tired
it’s been that way for years
I talk to the rooks in the elms
they answer better than people
the fens taught me silence before they taught me loss
and loss is a slow harvest
Verse 3
Postman leaves the paper on the step
I don’t open it anymore
I watch the pumping station turn
day in, day out, same rhythm
the water stays where it’s told
and so do I
Verse 4
Sun drops behind the windmill stump
turns the drains blood-red
I light the Rayburn one more time
house settles like an old friend
the walls breathe damp
and I breathe with them
Verse 5
Stars come out over the Wash
same stars that watched the floods
the cold tells me when to stop
the fen keeps its own time
and I keep mine
Verse 6
So I’ll keep the door on the latch
till the latch rusts or I do
and the reeds keep whispering
and the drains keep draining
no more fields to walk
no more dogs to call
just the flat that holds
hold fast
Svenska
Vers 1
Fenvinden skramlar i vassen igen
himlen så vid att det gör ont att se
Jag går fägatan med den gamla hunden
stövlarna sjunker i den svarta torven
sockerbetsdoft söt i luften
där marken behöll honom
Vers 2
Kyrktornet lutar som om det är trött
det har varit så i åratal
Jag talar med råkorna i almarna
de svarar bättre än människor
fens lärde mig tystnad innan de lärde mig förlust
och förlust är en långsam skörd
Vers 3
Brevbäraren lämnar tidningen på trappan
Jag öppnar den inte längre
Jag ser pumpstationen gå runt
dag ut, dag in, samma rytm
vattnet stannar där det blir tillsagt
och det gör jag också
Vers 4
Solen sjunker bakom väderkvarnsstubben
färgar dikena blodröda
Jag tänder Rayburnspisen en gång till
huset sätter sig som en gammal vän
väggarna andas fukt
och jag andas med dem
Vers 5
Stjärnorna kommer fram över Wash
samma stjärnor som såg översvämningarna
kylan säger när jag ska sluta
fenlandet håller sin egen tid
och jag håller min
Vers 6
Så jag håller dörren på klinkan
tills klinkan rostar eller jag gör det
och vassen fortsätter viska
och dikena fortsätter dränera
inga fler fält att gå
inga fler hundar att kalla
bara flacklandet som håller
håll fast