日本語
第1節
指は暗闇の中でボビンを探り当てる
九歳の頃からそうしてきたように
レースは霜のように私の手の下で育つ
ゆっくり、白く、ラルワースの崖より白く
目は何年も前に去った
けれど模様はまだ骨に生きている
第2節
レイバーンの上でやかんが鳴る
私はその息で秒を数える
スプーンが立つほど濃い紅茶
砂糖は残らず、黒いまま飲む
戦争は砂糖を取り、次に光を取った
どちらも返さなかった
第3節
隣人たちはケーキと哀れみを持ってノックする
私は話させ、正しいところでうなずく
彼らは「まだ働いているなんてすごい」と言う
私は「暇な手は目より早く錆びる」と言う
彼らは来た時より静かに帰る
扉は賛美歌集のように柔らかく閉まる
第4節
夜が小屋に重く落ち着く
私はレンジのそばに座り、ピンが柔らかく鳴る
サイレンの後の揺りかごのためのレース
灯火管制を知らなかった者たちへのホニトンレース
一本一本の糸が小さな抵抗
勝ったと思う闇に対して
第5節
風が緩んだ歯のように窓を鳴らす
嵐が破れる前に私は感じる
かつて針に糸を通した同じ指が
今は灯火管制の年月に糸を通す
模様は揺るがない
手が震えても
第6節
だからボビンを踊らせ続ける
この手が仕事を忘れるまで
レースが雪のように積もり
闇がついに残りを取るまで
でも今夜ではない
ピンがまだ鳴っている間は
ピンが鳴る、揺るがず
原文
Verse 1
Fingers find the bobbins in the dark
same as they done since I were nine
lace grows under my hands like frost
slow, white, whiter than the cliffs at Lulworth
eyes went years ago
but the pattern still lives in the bones
Verse 2
Kettle whistles on the Rayburn
I count the seconds by its breath
tea strong enough to stand a spoon
I drink it black, no sugar left
war took the sugar, then the light
never gave either back
Verse 3
Neighbours knock with cakes and pity
I let them talk, nod in the right places
they say “you’re amazing, still working”
I say “idle hands rust faster than eyes”
they leave quieter than they came
door shuts soft as a hymn book
Verse 4
Night settles heavy on the cottage
I sit by the range, pins clicking soft
lace for cradles after the sirens
Honiton lace for those who never knew the blackout
every thread a small defiance
against the dark that thinks it’s won
Verse 5
Wind rattles the window like loose teeth
I feel the storm before it breaks
same fingers that once threaded needles
now thread the blackout years
the pattern stays steady
even when the hands shake
Verse 6
So I’ll keep the bobbins dancing
till these hands forget their trade
and the lace piles up like snow
and the dark finally takes the rest
but not tonight
not while the pins still click
pins clicking, steady
Svenska
Vers 1
Fingrarna hittar spolarna i mörkret
som de gjort sedan jag var nio
spets växer under mina händer som frost
långsam, vit, vitare än klipporna vid Lulworth
ögonen försvann för många år sedan
men mönstret lever ännu i benen
Vers 2
Kitteln visslar på Rayburnspisen
Jag räknar sekunderna efter dess andning
te starkt nog att hålla en sked stående
Jag dricker det svart, inget socker kvar
kriget tog sockret, sedan ljuset
gav aldrig något av det tillbaka
Vers 3
Grannar knackar med kakor och medlidande
Jag låter dem prata, nickar på rätt ställen
de säger ”du är fantastisk, arbetar ännu”
Jag säger ”sysslolösa händer rostar snabbare än ögon”
de går tystare än de kom
dörren stängs mjukt som en psalmbok
Vers 4
Natten lägger sig tung över stugan
Jag sitter vid spisen, nålarna klickar mjukt
spets till vaggor efter sirenerna
Honitonspets åt dem som aldrig kände mörkläggningen
varje tråd ett litet trots
mot mörkret som tror att det har vunnit
Vers 5
Vinden skramlar fönstret som lösa tänder
Jag känner stormen innan den bryter ut
samma fingrar som en gång trädde nålar
trär nu mörkläggningsåren
mönstret håller sig stadigt
även när händerna skakar
Vers 6
Så jag låter spolarna dansa vidare
tills dessa händer glömmer sitt yrke
och spetsen lägger sig i högar som snö
och mörkret till sist tar resten
men inte i kväll
inte medan nålarna ännu klickar
nålarna klickar, stadigt