Deutsch
Strophe 1
Unten am Hafen kommt die Flut weich gekrochen
an den alten Schieferstufen vorbei, mein Liebes
Möwen schreien, als trauerten sie noch
über den alten Schieferstufen, nein
Ich rieche noch die Sardinen beim Braten
aus der Zeit, als ich ein Mädchen war, ja
Strophe 2
Die Boote kommen nicht mehr ordentlich herein
der Hafen ist still geworden wie ein Gebet
doch das Wasser kennt meinen Namen noch
und der Wind sagt ihn noch klar
„bleib, wo du bist, liebe Elsie“
das Meer erinnert sich besser an mich als die meisten Leute
Strophe 3
Das Licht auf den Wellen steht schräg
Gold, das ich seit sechzig Jahren nicht gesehen habe
Ich sitze auf der Bank beim Rettungsboothaus
Hände gefaltet, langsam wartend
Ich warte nicht, sitze nur, wo das Leben mich ließ
das Meer gibt zurück, was es nahm
Strophe 4
Ich höre meine Mutter rufen
aus der Küche oben am Hügel
Brot backt, Pasteten kühlen ab
dieselbe Stimme, dasselbe Salz, dieselbe Kälte
Ich lernte die Flut, bevor ich Männer lernte
nichts verlässt uns wirklich
Strophe 5
Die Möwen kreisen über Smeatons Pier
Himmel in der Farbe von Muschelschalen
Ich schließe die Augen und bin zwanzig
und öffne sie, bin alt
doch die Flut dreht sich noch gleich
und der Schmerz widerspricht nicht
Strophe 6
Also sitze ich hier noch ein wenig
bis das Licht endgültig ausgeht
und das Wasser nimmt, was es will
und der Wind den Rest nimmt
keine Hände mehr zu halten
keine Nächte mehr zu warten
das genügt mir, mein Liebes
das genügt mir
Originaltext
Verse 1
Downlong the tide comes creepin’ soft
past the old slate steps, me lover
gulls cry like they’m mournin’ still
over the old slate steps, no
I still smell the pilchards fryin’
from when I were a girl, I were
Verse 2
The boats don’t come in proper job
harbour’s gone quiet as prayer
but the water still knows me name
and the wind still says it clear
“bide where you be, Elsie dear”
sea remembers me better than most folk do
Verse 3
The light on the waves is slantin’
gold I ain’t seen in sixty year
I sit on the bench by the lifeboat house
hands folded, waitin’ slow
I bain’t waitin’, just sittin’ where life left me
the sea gives back what it took
Verse 4
I hear my mother callin’
from the kitchen up the hill
bread bakin’, pasties coolin’
same voice, same salt, same chill
I learnt the tide ’fore ever I learnt men
nothing ever really leaves us
Verse 5
The gulls wheel over Smeatons Pier
sky the colour of mussel shells
I close my eyes and I’m twenty
and I open them, I’m old
but the tide still turns the same way
and the ache don’t argue
Verse 6
So I’ll sit here a little longer
till the light goes out for good
and the water takes what it wants
and the wind takes the rest
no more hands to hold
no more nights to wait
that’ll do me, me lover
that’ll do me
Svenska
Vers 1
Nere vid hamnen kommer tidvattnet smygande mjukt
förbi de gamla skifferstegen, min kära
måsarna skriker som om de ännu sörjer
över de gamla skifferstegen, nej
Jag känner ännu doften av sardiner som steks
från när jag var flicka, det gör jag
Vers 2
Båtarna kommer inte in som de ska
hamnen har tystnat som en bön
men vattnet känner fortfarande mitt namn
och vinden säger det ännu klart
”stanna där du är, kära Elsie”
havet minns mig bättre än de flesta
Vers 3
Ljuset på vågorna lutar
guld jag inte sett på sextio år
Jag sitter på bänken vid livbåtshuset
händerna vikta, väntar långsamt
Jag väntar inte, jag sitter bara där livet lämnade mig
havet ger tillbaka vad det tog
Vers 4
Jag hör min mor ropa
från köket uppe på kullen
bröd som bakas, piroger som svalnar
samma röst, samma salt, samma kyla
Jag lärde mig tidvattnet innan jag lärde mig män
inget lämnar oss egentligen
Vers 5
Måsarna kretsar över Smeatons Pier
himlen har färg av musselskal
Jag sluter ögonen och är tjugo
och öppnar dem, och är gammal
men tidvattnet vänder ännu samma väg
och värken säger inte emot
Vers 6
Så jag sitter här lite längre
tills ljuset slocknar för gott
och vattnet tar vad det vill
och vinden tar resten
inga fler händer att hålla
inga fler nätter att vänta
det räcker för mig, min kära
det räcker för mig
