Português
Estrofe 1
Os lençóis ainda cheiram ao tabaco dele
vinte anos depois do último cigarro
Dobro-os com quinas afiadas de hospital
força do hábito de quando ele era da Marinha
o vento sacode a placa lá na frente
“Vagas” balança como dente frouxo
Estrofe 2
A sala do café da manhã está quieta às oito
só o relógio bate mais alto que os hóspedes
Ponho a marmelada que ele odiava
porque algumas manhãs ainda cozinho para dois
a chaleira grita como se lembrasse dele
Deixo-a gritar
Estrofe 3
Grupos de ônibus descem do caminho do penhasco
câmeras famintas por sorrisos de chá com creme
perguntam onde está o marido
Digo “ainda de licença”
assentem, educados como estranhos
algumas piadas também mantêm os fantasmas educados
Estrofe 4
O sol cai atrás do promontório
torna a baía da cor da velha sacola militar dele
Fico no terraço contando gaivotas
em vez de contar anos
algumas viúvas contam carneiros
Eu conto os que nunca voltaram
Estrofe 5
Estrelas furam as cortinas de blecaute
os mesmos furos que ele fez com baioneta em 44
Deixo-as sem remendo
luz vaza como esperança contrabandeada
algumas coisas você mantém quebradas
para o escuro saber por onde entrar
Estrofe 6
Então manterei a placa balançando
até a tinta descascar por completo
e os quartos ficarem meio cheios
e a chaleira continuar gritando
e o mar manter distância
já chega, amor
já chega
Texto original
Verse 1
Sheets still smell of his tobacco
twenty years after the last cigarette
I fold them sharp like hospital corners
force of habit from when he were Navy
wind rattles the sign out front
“Vacancies” swings like a loose tooth
Verse 2
Breakfast room’s quiet at eight
only the clock ticks louder than guests
I set out the marmalade he hated
because some mornings I still cook for two
kettle screams like it remembers him
I let it scream
Verse 3
Coach parties spill off the cliff path
cameras hungry for cream-tea smiles
they ask where the husband is
I say “still on leave”
they nod, polite as strangers
some jokes keep the ghosts polite too
Verse 4
Sun drops behind the headland
turns the bay the colour of his old duffel coat
I stand on the terrace counting gulls
instead of counting years
some widows count sheep
I count the ones that never came back
Verse 5
Stars prick holes in the blackout curtains
same holes he punched with a bayonet in ’44
I leave them un-mended
light leaks in like contraband hope
some things you keep broken
so the dark knows where to get in
Verse 6
So I’ll keep the sign swinging
till the paint peels clean off
and the rooms stay half-full
and the kettle keeps screaming
and the sea keeps its distance
that’s enough now, love
that’s enough
Svenska
Vers 1
Lakanen luktar ännu av hans tobak
tjugo år efter sista cigaretten
Jag viker dem skarpt som sjukhushörn
av gammal vana från när han var i flottan
vinden skramlar skylten där framme
”Lediga rum” gungar som en lös tand
Vers 2
Frukostrummet är tyst vid åtta
bara klockan tickar högre än gästerna
Jag ställer fram marmeladen han hatade
för vissa morgnar lagar jag ännu mat för två
kitteln skriker som om den minns honom
Jag låter den skrika
Vers 3
Bussällskap strömmar av klippstigen
kameror hungriga efter gräddte-leenden
de frågar var maken är
Jag säger ”fortfarande på permission”
de nickar, artiga som främlingar
vissa skämt håller spökena artiga också
Vers 4
Solen sjunker bakom udden
färgar bukten som hans gamla sjösäck
Jag står på terrassen och räknar måsar
i stället för att räkna år
vissa änkor räknar får
Jag räknar dem som aldrig kom tillbaka
Vers 5
Stjärnor sticker hål i mörkläggningsgardinerna
samma hål han slog med bajonett fyrtiofyra
Jag lämnar dem olagade
ljus läcker in som smugglat hopp
vissa saker behåller man trasiga
så mörkret vet var det ska komma in
Vers 6
Så jag låter skylten fortsätta gunga
tills färgen flagnar helt bort
och rummen förblir halvfulla
och kitteln fortsätter skrika
och havet håller sitt avstånd
det räcker nu, älskade
det räcker