日本語
第1節
シーツにはまだ彼の煙草の匂いがする
最後の一本から二十年たっても
私は病院の角のようにきっちり折る
彼が海軍にいた頃からの習慣で
風が正面の看板を鳴らす
「空室あり」が抜けかけた歯のように揺れる
第2節
八時の朝食室は静か
客よりも時計だけが大きく鳴る
彼が嫌ったマーマレードを出す
まだ二人分を作る朝があるから
やかんは彼を覚えているように叫ぶ
私は叫ばせておく
第3節
バス客の群れが崖道からこぼれる
カメラはクリームティーの笑顔に飢えている
夫はどこかと聞かれる
私は「まだ休暇中です」と言う
彼らは見知らぬ人らしく丁寧にうなずく
ある冗談は幽霊まで丁寧にしておく
第4節
太陽が岬の向こうへ落ちる
湾を彼の古いダッフル袋の色にする
私はテラスに立ってカモメを数える
年を数える代わりに
羊を数える未亡人もいる
私は戻らなかった者たちを数える
第5節
星が遮光カーテンに穴を開ける
四十四年に彼が銃剣で開けた同じ穴
私は繕わずに残す
光が密輸された希望のように漏れる
壊れたままにしておくものがある
闇がどこから入ればいいか知るために
第6節
だから看板を揺らし続ける
ペンキがきれいに剥がれ落ちるまで
部屋が半分埋まったままで
やかんが叫び続け
海が距離を保つまで
もう十分よ、あなた
もう十分
原文
Verse 1
Sheets still smell of his tobacco
twenty years after the last cigarette
I fold them sharp like hospital corners
force of habit from when he were Navy
wind rattles the sign out front
“Vacancies” swings like a loose tooth
Verse 2
Breakfast room’s quiet at eight
only the clock ticks louder than guests
I set out the marmalade he hated
because some mornings I still cook for two
kettle screams like it remembers him
I let it scream
Verse 3
Coach parties spill off the cliff path
cameras hungry for cream-tea smiles
they ask where the husband is
I say “still on leave”
they nod, polite as strangers
some jokes keep the ghosts polite too
Verse 4
Sun drops behind the headland
turns the bay the colour of his old duffel coat
I stand on the terrace counting gulls
instead of counting years
some widows count sheep
I count the ones that never came back
Verse 5
Stars prick holes in the blackout curtains
same holes he punched with a bayonet in ’44
I leave them un-mended
light leaks in like contraband hope
some things you keep broken
so the dark knows where to get in
Verse 6
So I’ll keep the sign swinging
till the paint peels clean off
and the rooms stay half-full
and the kettle keeps screaming
and the sea keeps its distance
that’s enough now, love
that’s enough
Svenska
Vers 1
Lakanen luktar ännu av hans tobak
tjugo år efter sista cigaretten
Jag viker dem skarpt som sjukhushörn
av gammal vana från när han var i flottan
vinden skramlar skylten där framme
”Lediga rum” gungar som en lös tand
Vers 2
Frukostrummet är tyst vid åtta
bara klockan tickar högre än gästerna
Jag ställer fram marmeladen han hatade
för vissa morgnar lagar jag ännu mat för två
kitteln skriker som om den minns honom
Jag låter den skrika
Vers 3
Bussällskap strömmar av klippstigen
kameror hungriga efter gräddte-leenden
de frågar var maken är
Jag säger ”fortfarande på permission”
de nickar, artiga som främlingar
vissa skämt håller spökena artiga också
Vers 4
Solen sjunker bakom udden
färgar bukten som hans gamla sjösäck
Jag står på terrassen och räknar måsar
i stället för att räkna år
vissa änkor räknar får
Jag räknar dem som aldrig kom tillbaka
Vers 5
Stjärnor sticker hål i mörkläggningsgardinerna
samma hål han slog med bajonett fyrtiofyra
Jag lämnar dem olagade
ljus läcker in som smugglat hopp
vissa saker behåller man trasiga
så mörkret vet var det ska komma in
Vers 6
Så jag låter skylten fortsätta gunga
tills färgen flagnar helt bort
och rummen förblir halvfulla
och kitteln fortsätter skrika
och havet håller sitt avstånd
det räcker nu, älskade
det räcker