Italiano
Strofa 1
Le lenzuola odorano ancora del suo tabacco
vent'anni dopo l'ultima sigaretta
Le piego nette come angoli d'ospedale
forza dell'abitudine da quando era in Marina
il vento fa sbattere l'insegna davanti
“Camere libere” oscilla come un dente lento
Strofa 2
La sala colazione è quieta alle otto
solo l'orologio ticchetta più forte degli ospiti
Metto fuori la marmellata che odiava
perché certe mattine cucino ancora per due
il bollitore urla come se lo ricordasse
Lo lascio urlare
Strofa 3
Comitive in pullman scendono dal sentiero della scogliera
macchine fotografiche affamate di sorrisi da tè con panna
chiedono dov'è il marito
Dico “ancora in licenza”
annuiscono, educati come estranei
certe battute tengono educati anche i fantasmi
Strofa 4
Il sole cala dietro il promontorio
fa la baia del colore del suo vecchio sacco marinaio
Resto sulla terrazza a contare gabbiani
invece di contare anni
certe vedove contano pecore
Io conto quelli che non tornarono mai
Strofa 5
Le stelle bucano le tende oscuranti
gli stessi buchi che fece con la baionetta nel quarantaquattro
Le lascio non rammendate
la luce filtra come speranza di contrabbando
certe cose le tieni rotte
perché il buio sappia da dove entrare
Strofa 6
Così terrò l'insegna a oscillare
finché la vernice si staccherà del tutto
e le stanze resteranno mezze piene
e il bollitore continuerà a urlare
e il mare terrà le distanze
basta così, amore
basta
Testo originale
Verse 1
Sheets still smell of his tobacco
twenty years after the last cigarette
I fold them sharp like hospital corners
force of habit from when he were Navy
wind rattles the sign out front
“Vacancies” swings like a loose tooth
Verse 2
Breakfast room’s quiet at eight
only the clock ticks louder than guests
I set out the marmalade he hated
because some mornings I still cook for two
kettle screams like it remembers him
I let it scream
Verse 3
Coach parties spill off the cliff path
cameras hungry for cream-tea smiles
they ask where the husband is
I say “still on leave”
they nod, polite as strangers
some jokes keep the ghosts polite too
Verse 4
Sun drops behind the headland
turns the bay the colour of his old duffel coat
I stand on the terrace counting gulls
instead of counting years
some widows count sheep
I count the ones that never came back
Verse 5
Stars prick holes in the blackout curtains
same holes he punched with a bayonet in ’44
I leave them un-mended
light leaks in like contraband hope
some things you keep broken
so the dark knows where to get in
Verse 6
So I’ll keep the sign swinging
till the paint peels clean off
and the rooms stay half-full
and the kettle keeps screaming
and the sea keeps its distance
that’s enough now, love
that’s enough
Svenska
Vers 1
Lakanen luktar ännu av hans tobak
tjugo år efter sista cigaretten
Jag viker dem skarpt som sjukhushörn
av gammal vana från när han var i flottan
vinden skramlar skylten där framme
”Lediga rum” gungar som en lös tand
Vers 2
Frukostrummet är tyst vid åtta
bara klockan tickar högre än gästerna
Jag ställer fram marmeladen han hatade
för vissa morgnar lagar jag ännu mat för två
kitteln skriker som om den minns honom
Jag låter den skrika
Vers 3
Bussällskap strömmar av klippstigen
kameror hungriga efter gräddte-leenden
de frågar var maken är
Jag säger ”fortfarande på permission”
de nickar, artiga som främlingar
vissa skämt håller spökena artiga också
Vers 4
Solen sjunker bakom udden
färgar bukten som hans gamla sjösäck
Jag står på terrassen och räknar måsar
i stället för att räkna år
vissa änkor räknar får
Jag räknar dem som aldrig kom tillbaka
Vers 5
Stjärnor sticker hål i mörkläggningsgardinerna
samma hål han slog med bajonett fyrtiofyra
Jag lämnar dem olagade
ljus läcker in som smugglat hopp
vissa saker behåller man trasiga
så mörkret vet var det ska komma in
Vers 6
Så jag låter skylten fortsätta gunga
tills färgen flagnar helt bort
och rummen förblir halvfulla
och kitteln fortsätter skrika
och havet håller sitt avstånd
det räcker nu, älskade
det räcker