日本語
第1節
フェリーの汽笛がダグラス湾を渡って響く
風は塩とディーゼルの染みたロープを運ぶ
私は港の壁に座る、愛しい人よ
言葉が薄くなる場所で編み針が鳴る
私たちのロフタン羊の毛
毎冬同じ重み
第2節
声は寄せては引いていく
私は羊毛から目を離さない
手は口が忘れることを知っている
港は騒音を引き受け
仕事を私に残す
第3節
夫のガンジーが釘に掛かる
マン島の妻たちだけが知っていた模様
毎晩もう一段編む
指の間で羊毛は粗い
模様は入り江の名を呼ぶ
彼が戻らなかった入り江の
第4節
太陽がカーフ・オブ・マンの向こうへ落ちる
海を泥炭の色にする
私はしびれるまで防波堤に立つ
それから炉の明かりへ帰る
火はゲールの名を覚えている
私は彼の名を覚えている
第5節
スネーフェルの上で星が澄んで巡る
祖母がマン島語で呼んだ名
私はそれを空の椅子にささやく
猫は近くで丸まり、聞いている
ある音は口の中に残る
誰も聞いていなくても
第6節
だから私は編み針を動かし続ける
羊毛が尽きるか私が尽きるまで
ガンジーは一段ずつ育ち
古い言葉は縫い込まれたまま
潮が終わりを決める
私ではない
時は十分にある
原文
Verse 1
Ferry horn echoes across Douglas Bay
wind carries salt and diesel rope
I sit on the harbour wall, moir
needles click where words run thin
wool from our own Loaghtan sheep
same weight every winter
Verse 2
Voices wash in, wash back out
I keep my eyes on the wool
hands know what mouths forget
the harbour takes the noise
and leaves me with the work
Verse 3
Husband’s gansey hangs on the nail
pattern only Manx wives knew
I knit another row each evening
wool rough between my fingers
the pattern names the coves
he never came back from
Verse 4
Sun drops behind the Calf of Man
turns the sea the colour of peat
I stand on the breakwater till numb
then go home to the range’s glow
the fire remembers Gaelic names
and I remember his
Verse 5
Stars wheel over Snaefell clear
names my granny gave in Manx
I whisper them to the empty chair
the cat curls closer, listening
some sounds stay in the mouth
even when no one’s listening
Verse 6
So I’ll keep the needles moving
till the wool runs out or I do
and the gansey grows row by row
and the old words stay stitched in
the tide decides when it’s done
not me
traa dy liooar
Svenska
Vers 1
Färjehornet ekar över Douglas Bay
vinden bär salt och dieselrep
Jag sitter på hamnmuren, kära
stickorna klickar där orden tunnas ut
ull från våra egna Loaghtan-får
samma tyngd varje vinter
Vers 2
Röster sköljer in, sköljer ut igen
Jag håller ögonen på ullen
händer vet vad munnar glömmer
hamnen tar oväsendet
och lämnar arbetet åt mig
Vers 3
Makens gansey hänger på spiken
mönster bara manxiska hustrur kände
Jag stickar ännu ett varv varje kväll
ullen sträv mellan fingrarna
mönstret namnger vikarna
han aldrig kom tillbaka från
Vers 4
Solen sjunker bakom Calf of Man
färgar havet som torv
Jag står på vågbrytaren tills jag domnar
sedan går jag hem till spisens glöd
elden minns gaeliska namn
och jag minns hans
Vers 5
Stjärnorna snurrar klara över Snaefell
namn min mormor gav på manxiska
Jag viskar dem till den tomma stolen
katten kryper närmare och lyssnar
vissa ljud stannar i munnen
även när ingen lyssnar
Vers 6
Så jag håller stickorna i rörelse
tills ullen tar slut eller jag gör det
och ganseyn växer varv för varv
och de gamla orden sitter instickade
tidvattnet bestämmer när det är klart
inte jag
tid nog