Català
Vers 1
L’espatlla sap el compte abans que els ulls
Asfalt fred, cada pas busca una lluïssor d’alumini
Porta tancada, clau polida pel borrissol de la butxaca
El pes de la bossa estira la columna fins a un signe d’interrogació
Dits, gruixuts pel fred, jutgen malament la presa
Aigua de cuneta mulla el puny: deute que no s’asseca
L’etiqueta es desfà, el nom es torna pasta
La mà es retira, torns abans ferms ara ja no hi són
Sis llaunes: un panet. El compte és magre
L’autobús gira i se’n va intacte, l’espera no es trenca
El cos inventaria vorades, el recompte no dona res
La pluja s’endú el full de comptes, la tinta sagna
L’habitació ara és olor de llana molla en un portal
El carrer com a llibre major, passos marcant dèficits
Alguna cosa deixada en el vell, rebut no reclamat
El recompte arrossega, la columna cedeix a l’estrebada
Dits adormits llegeixen el braille de la claveguera
Nits als bancs, l’abric cau sota la rosada
Trucades recordades com la pantalla esquerdada del telèfon
Els dits maldestres deixen caure el que gairebé aguantaven
Les butxaques dringuen troballes, el pes s’enfonsa més
Els camins volten illes, els peus tracen esborraments
Un adhesiu d’infant mig raspat del fanal atrapa l’última llum
La bossa arrossega, l’estrebada no cedeix, l’esquena no recta
Els peus caminen cap a casa. Casa se’n va.
Text original
Verse 1
Shoulder knows the count before the eyes do
Asphalt cold, each step a scan for aluminium gleam
Door shut, key ground smooth by pocket-lint
The bag’s weight pulls the spine into a question mark
Fingers, thick with cold, misjudge the grip
Ditch-water soaks the cuff – debt that won’t dry
Label dissolves, name becoming pulp
Hand retreats, shifts once steady now gone
Six cans: one bread-roll. Math is lean
Bus curves away untouched, wait unbroken
Body inventories curbs, tally yields none
Rain claims the tally-sheet, ink bleeding out
Room is now smell of wet wool in a doorway
Street as ledger, steps marking deficits
Something left in old, receipt not claimed
Tally drags, spine giving in to pull
Numb fingers read braille of the gutter
Nights on benches, coat sags under dew
Calls remembered as phone’s cracked screen
Fingers fumble, drop what almost held
Pockets rattle finds, weight sinks lower
Paths circle blocks, feet trace erasures
Child’s sticker half-scraped off lamppost catches last light
Bag drags, pull unyielding, spine no straight
Feet walk home. Home walks away.
Svenska
Vers 1
Axeln kan antalet innan ögonen gör det
Kall asfalt, varje steg söker aluminiumglans
Dörren stängd, nyckeln blanksliten av fickludd
Påsens tyngd drar ryggraden till ett frågetecken
Fingrar, tjocka av kyla, missbedömer greppet
Dikesvatten suger in i manschetten – skuld som inte torkar
Etiketten löses upp, namnet blir massa
Handen dras tillbaka, fasta skift finns inte kvar
Sex burkar: en fralla. Matematiken är knapp
Bussen svänger bort orörd, väntan obruten
Kroppen inventerar trottoarkanter, räkningen ger inget
Regnet tar räknebladet, bläcket blöder ut
Rummet är nu lukt av våt ull i en port
Gatan som liggare, stegen markerar underskott
Något lämnat kvar i det gamla, kvittot aldrig inlöst
Räkningen släpar, ryggraden ger efter för draget
Domnade fingrar läser rännstenens punktskrift
Nätter på bänkar, rocken säckar under dagg
Samtal blir minnen i telefonens spruckna skärm
Fingrar fumlar, tappar det som nästan höll
Fickor skramlar fynd, tyngden sjunker lägre
Vägar går runt kvarter, fötter spårar utraderingar
Ett barns klistermärke, halvt bortskrapat från lyktstolpen, fångar sista ljuset
Påsen släpar, draget obevekligt, ryggen inte rak
Fötterna går hem. Hemmet går bort.