Dansk
En gynge på en legeplads knirker i vinden, tom.
Et lys på verandaen brænder til klokken tre.
En telefon vibrerer én gang på et poleret skrivebord og bliver så mørk.
I en bil strammer en mand sit slips og kører.
Intet går i stykker.
Sådan begynder det.
En gyngekæde knirker.
Der er ingen.
En mor skænker et andet glas, hendes hånd præcis.
Nyhederne opremser storme i et andet land.
En lærer registrerer et fravær, lader feltet stå tomt.
En uniform hænger presset, klar til morgenen.
Ingen siger navnet.
Stilheden får vægt.
En sengeramme skurrer mod gipsvæggen i en smal lejlighed.
Et barn tegner en dør uden håndtag.
En socialrådgiver markerer “ikke entydigt”.
En præst fejer et trin, skæver til sit ur.
Kendsgerningerne ligger fremme.
Venter på tilladelse til at forsvinde.
Stilheden breder sig som ild i ledningerne
Vi ånder den ind
Og kalder den fred
Stilheden breder sig
Som ild
Som ild
Et ar kortlægger en barndom under et ærme.
Øjne låser sig fast på en revne i loftet.
Latter i en korridor lander som en trussel.
En dør låses indefra. For altid.
Kroppen fører regnskab.
Renterne løber på i mørket.
De maler huset om i lysere farver.
Hænger et nyt skilt op: “Trygt tilflugtssted.”
Installerer kameraer med bredere vinkler.
Underviser i “fremmede er farlige”.
Ilden bevæger sig under jorden.
Gennem rødderne.
Gennem os.
Stilheden breder sig som ild i ledningerne
Vi ånder den ind
Og kalder den fred
Stilheden breder sig
Som ild
Som ild
En dag bliver en sag efterladt på et sæde.
En nabo løfter røret og lægger ikke på.
Et vindue splintres indefra.
Et enkelt råb flækker den kolde luft.
Så sirenerne.
Altid for sent.
Stilheden breder sig
som ild i ledningerne.
Vi smager røgen
og kalder den fred.
Indtil hele huset
står hult,
gulvbrædderne
holder vejret.
En gyngekæde knirker.
Originaltekst
A playground swing creaks in the wind, empty.
A porch light burns until three.
A phone vibrates once on a polished desk, then goes dark.
In a car, a man tightens his tie and drives.
Nothing breaks.
That’s how it starts.
A swing chain creaks.
No one is there.
A mother pours a second glass, her hand precise.
The news lists storms in another country.
A teacher records an absence, leaves it blank.
A uniform hangs pressed, ready for morning.
No one speaks the name.
The silence gains weight.
A bedframe grinds against drywall in a narrow flat.
A child draws a door without a handle.
A social worker checks “inconclusive.”
A priest sweeps a step, glances at his watch.
The facts sit in plain sight.
Waiting for permission to disappear.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
A scar charts a childhood beneath a sleeve.
Eyes lock on a crack in the ceiling.
Laughter in a corridor lands like a threat.
A door locks from the inside. For good.
The body keeps the ledger.
Interest accrues in the dark.
They repaint the house in brighter colors.
Hang a new sign: “Safe Haven.”
Install cameras with wider angles.
Teach a lesson on “stranger danger.”
The fire moves below ground.
Through the roots.
Through us.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
One day, a file is left on a seat.
A neighbor lifts the phone and does not hang up.
A window shatters from within.
A single shout splits the cold air.
Then the sirens.
Always too late.
Silence spreads
like fire in the wires.
We taste the smoke
and call it peace.
Until the whole house
stands hollow,
floorboards
holding their breath.
A swing chain creaks.
Svenska
En gunga på en lekplats gnisslar i vinden, tom.
En verandlampa brinner till tre.
En telefon vibrerar en gång på ett blankpolerat skrivbord och blir sedan mörk.
I en bil stramar en man åt slipsen och kör.
Inget går sönder.
Det är så det börjar.
En gungkedja gnisslar.
Ingen är där.
En mor häller upp ett andra glas, handen stadig.
Nyheterna räknar upp stormar i ett annat land.
En lärare noterar en frånvaro, lämnar rutan tom.
En uniform hänger pressad, redo för morgonen.
Ingen säger namnet.
Tystnaden får tyngd.
En sängram skrapar mot gipsväggen i en trång lägenhet.
Ett barn ritar en dörr utan handtag.
En socialarbetare kryssar i ”utan klar slutsats”.
En präst sopar ett trappsteg, sneglar på klockan.
Fakta ligger öppet framför alla.
Och väntar på tillstånd att försvinna.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
Ett ärr kartlägger en barndom under en ärm.
Blicken fastnar vid en spricka i taket.
Skratt i en korridor landar som ett hot.
En dörr låses från insidan. För gott.
Kroppen för bok.
Räntan växer i mörkret.
De målar om huset i ljusare färger.
Hänger upp en ny skylt: ”Trygg hamn.”
Installerar kameror med vidare vinklar.
Lär ut en lektion om ”farliga främlingar”.
Elden rör sig under marken.
Genom rötterna.
Genom oss.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
En dag lämnas en akt på en stol.
En granne lyfter luren och lägger inte på.
Ett fönster krossas inifrån.
Ett enda rop delar den kalla luften.
Sedan sirenerna.
Alltid för sent.
Tystnaden sprider sig
som eld i ledningarna.
Vi smakar röken
och kallar den fred.
Tills hela huset
står ihåligt,
golvbrädorna
håller andan.
En gungkedja gnisslar.