← Voltar para Silence Spreads Like Fire
Silence Spreads Like Fire
Faixa 01 · Silence Spreads Like Fire · Lundberg Selection

Silence Spreads Like Fire

Página da faixa · Álbum · Lundberg Selection

Spotify · Silence Spreads Like Fire
Português

Um balanço de parquinho range ao vento, vazio.
Uma luz da varanda fica acesa até as três.
Um telefone vibra uma vez sobre uma mesa polida e depois escurece.
Num carro, um homem aperta a gravata e dirige.
Nada se quebra.
É assim que começa.
Uma corrente de balanço range.
Não há ninguém ali.
Uma mãe serve um segundo copo, a mão precisa.
O noticiário enumera tempestades em outro país.
Uma professora registra uma falta e deixa em branco.
Um uniforme fica pendurado, passado, pronto para a manhã.
Ninguém diz o nome.
O silêncio ganha peso.
Uma estrutura de cama raspa na parede de gesso de um apartamento estreito.
Uma criança desenha uma porta sem maçaneta.
Uma assistente social marca “inconclusivo”.
Um padre varre um degrau, olha de relance para o relógio.
Os fatos estão à vista.
Esperando permissão para desaparecer.
O silêncio se espalha como fogo pelos fios
Nós o respiramos
E o chamamos de paz
O silêncio se espalha
Como fogo
Como fogo
Uma cicatriz desenha uma infância sob uma manga.
Os olhos se prendem a uma rachadura no teto.
Uma risada no corredor cai como ameaça.
Uma porta se tranca por dentro. De vez.
O corpo mantém o livro-caixa.
Os juros se acumulam no escuro.
Eles repintam a casa com cores mais claras.
Pendura-se uma nova placa: “Refúgio seguro.”
Instalam câmeras com ângulos mais abertos.
Ensinam uma lição sobre “perigo dos estranhos”.

O fogo se move por baixo da terra.
Através das raízes.
Através de nós.
O silêncio se espalha como fogo pelos fios
Nós o respiramos
E o chamamos de paz
O silêncio se espalha
Como fogo
Como fogo
Um dia, um processo é deixado num assento.
Um vizinho pega o telefone e não desliga.
Uma janela se estilhaça por dentro.
Um único grito corta o ar frio.
Então as sirenes.
Sempre tarde demais.
O silêncio se espalha
como fogo pelos fios.
Nós provamos a fumaça
e a chamamos de paz.
Até que a casa inteira
fique oca,
as tábuas do piso
prendendo a respiração.
Uma corrente de balanço range.

Texto original

A playground swing creaks in the wind, empty.
A porch light burns until three.
A phone vibrates once on a polished desk, then goes dark.
In a car, a man tightens his tie and drives.
Nothing breaks.
That’s how it starts.
A swing chain creaks.
No one is there.
A mother pours a second glass, her hand precise.
The news lists storms in another country.
A teacher records an absence, leaves it blank.
A uniform hangs pressed, ready for morning.
No one speaks the name.
The silence gains weight.
A bedframe grinds against drywall in a narrow flat.
A child draws a door without a handle.
A social worker checks “inconclusive.”
A priest sweeps a step, glances at his watch.
The facts sit in plain sight.
Waiting for permission to disappear.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
A scar charts a childhood beneath a sleeve.
Eyes lock on a crack in the ceiling.
Laughter in a corridor lands like a threat.
A door locks from the inside. For good.
The body keeps the ledger.
Interest accrues in the dark.
They repaint the house in brighter colors.
Hang a new sign: “Safe Haven.”
Install cameras with wider angles.
Teach a lesson on “stranger danger.”

The fire moves below ground.
Through the roots.
Through us.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
One day, a file is left on a seat.
A neighbor lifts the phone and does not hang up.
A window shatters from within.
A single shout splits the cold air.
Then the sirens.
Always too late.
Silence spreads
like fire in the wires.
We taste the smoke
and call it peace.
Until the whole house
stands hollow,
floorboards
holding their breath.
A swing chain creaks.

Svenska

En gunga på en lekplats gnisslar i vinden, tom.
En verandlampa brinner till tre.
En telefon vibrerar en gång på ett blankpolerat skrivbord och blir sedan mörk.
I en bil stramar en man åt slipsen och kör.
Inget går sönder.
Det är så det börjar.
En gungkedja gnisslar.
Ingen är där.
En mor häller upp ett andra glas, handen stadig.
Nyheterna räknar upp stormar i ett annat land.
En lärare noterar en frånvaro, lämnar rutan tom.
En uniform hänger pressad, redo för morgonen.
Ingen säger namnet.
Tystnaden får tyngd.
En sängram skrapar mot gipsväggen i en trång lägenhet.
Ett barn ritar en dörr utan handtag.
En socialarbetare kryssar i ”utan klar slutsats”.
En präst sopar ett trappsteg, sneglar på klockan.
Fakta ligger öppet framför alla.
Och väntar på tillstånd att försvinna.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
Ett ärr kartlägger en barndom under en ärm.
Blicken fastnar vid en spricka i taket.
Skratt i en korridor landar som ett hot.
En dörr låses från insidan. För gott.
Kroppen för bok.
Räntan växer i mörkret.
De målar om huset i ljusare färger.
Hänger upp en ny skylt: ”Trygg hamn.”
Installerar kameror med vidare vinklar.
Lär ut en lektion om ”farliga främlingar”.

Elden rör sig under marken.
Genom rötterna.
Genom oss.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
En dag lämnas en akt på en stol.
En granne lyfter luren och lägger inte på.
Ett fönster krossas inifrån.
Ett enda rop delar den kalla luften.
Sedan sirenerna.
Alltid för sent.
Tystnaden sprider sig
som eld i ledningarna.
Vi smakar röken
och kallar den fred.
Tills hela huset
står ihåligt,
golvbrädorna
håller andan.
En gungkedja gnisslar.