Français
Une balançoire de parc grince dans le vent, vide.
Une lumière de porche reste allumée jusqu'à trois heures.
Un téléphone vibre une fois sur un bureau poli, puis s'éteint.
Dans une voiture, un homme resserre sa cravate et conduit.
Rien ne se brise.
C'est ainsi que ça commence.
Une chaîne de balançoire grince.
Il n'y a personne.
Une mère verse un deuxième verre, la main précise.
Les informations énumèrent des tempêtes dans un autre pays.
Une enseignante note une absence, laisse la case vide.
Un uniforme pend, repassé, prêt pour le matin.
Personne ne prononce le nom.
Le silence prend du poids.
Un cadre de lit racle la cloison sèche dans un petit appartement.
Un enfant dessine une porte sans poignée.
Une assistante sociale coche « non concluant ».
Un prêtre balaie une marche, jette un œil à sa montre.
Les faits sont là, bien visibles.
Ils attendent la permission de disparaître.
Le silence se propage comme le feu dans les fils
Nous le respirons
Et nous l'appelons paix
Le silence se propage
Comme le feu
Comme le feu
Une cicatrice trace une enfance sous une manche.
Les yeux se fixent sur une fissure au plafond.
Un rire dans un couloir tombe comme une menace.
Une porte se verrouille de l'intérieur. Pour de bon.
Le corps tient les comptes.
Les intérêts s'accumulent dans l'obscurité.
Ils repeignent la maison de couleurs plus claires.
Accrochent une nouvelle pancarte : « Refuge sûr. »
Installent des caméras avec des angles plus larges.
Donnent une leçon sur « le danger des inconnus ».
Le feu se déplace sous terre.
Par les racines.
Par nous.
Le silence se propage comme le feu dans les fils
Nous le respirons
Et nous l'appelons paix
Le silence se propage
Comme le feu
Comme le feu
Un jour, un dossier est laissé sur un siège.
Un voisin prend le téléphone et ne raccroche pas.
Une fenêtre éclate de l'intérieur.
Un seul cri fend l'air froid.
Puis les sirènes.
Toujours trop tard.
Le silence se propage
comme le feu dans les fils.
On goûte la fumée
et on appelle ça la paix.
Jusqu'à ce que toute la maison
se tienne creuse,
les lames du plancher
retenant leur souffle.
Une chaîne de balançoire grince.
Texte original
A playground swing creaks in the wind, empty.
A porch light burns until three.
A phone vibrates once on a polished desk, then goes dark.
In a car, a man tightens his tie and drives.
Nothing breaks.
That’s how it starts.
A swing chain creaks.
No one is there.
A mother pours a second glass, her hand precise.
The news lists storms in another country.
A teacher records an absence, leaves it blank.
A uniform hangs pressed, ready for morning.
No one speaks the name.
The silence gains weight.
A bedframe grinds against drywall in a narrow flat.
A child draws a door without a handle.
A social worker checks “inconclusive.”
A priest sweeps a step, glances at his watch.
The facts sit in plain sight.
Waiting for permission to disappear.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
A scar charts a childhood beneath a sleeve.
Eyes lock on a crack in the ceiling.
Laughter in a corridor lands like a threat.
A door locks from the inside. For good.
The body keeps the ledger.
Interest accrues in the dark.
They repaint the house in brighter colors.
Hang a new sign: “Safe Haven.”
Install cameras with wider angles.
Teach a lesson on “stranger danger.”
The fire moves below ground.
Through the roots.
Through us.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
One day, a file is left on a seat.
A neighbor lifts the phone and does not hang up.
A window shatters from within.
A single shout splits the cold air.
Then the sirens.
Always too late.
Silence spreads
like fire in the wires.
We taste the smoke
and call it peace.
Until the whole house
stands hollow,
floorboards
holding their breath.
A swing chain creaks.
Svenska
En gunga på en lekplats gnisslar i vinden, tom.
En verandlampa brinner till tre.
En telefon vibrerar en gång på ett blankpolerat skrivbord och blir sedan mörk.
I en bil stramar en man åt slipsen och kör.
Inget går sönder.
Det är så det börjar.
En gungkedja gnisslar.
Ingen är där.
En mor häller upp ett andra glas, handen stadig.
Nyheterna räknar upp stormar i ett annat land.
En lärare noterar en frånvaro, lämnar rutan tom.
En uniform hänger pressad, redo för morgonen.
Ingen säger namnet.
Tystnaden får tyngd.
En sängram skrapar mot gipsväggen i en trång lägenhet.
Ett barn ritar en dörr utan handtag.
En socialarbetare kryssar i ”utan klar slutsats”.
En präst sopar ett trappsteg, sneglar på klockan.
Fakta ligger öppet framför alla.
Och väntar på tillstånd att försvinna.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
Ett ärr kartlägger en barndom under en ärm.
Blicken fastnar vid en spricka i taket.
Skratt i en korridor landar som ett hot.
En dörr låses från insidan. För gott.
Kroppen för bok.
Räntan växer i mörkret.
De målar om huset i ljusare färger.
Hänger upp en ny skylt: ”Trygg hamn.”
Installerar kameror med vidare vinklar.
Lär ut en lektion om ”farliga främlingar”.
Elden rör sig under marken.
Genom rötterna.
Genom oss.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
En dag lämnas en akt på en stol.
En granne lyfter luren och lägger inte på.
Ett fönster krossas inifrån.
Ett enda rop delar den kalla luften.
Sedan sirenerna.
Alltid för sent.
Tystnaden sprider sig
som eld i ledningarna.
Vi smakar röken
och kallar den fred.
Tills hela huset
står ihåligt,
golvbrädorna
håller andan.
En gungkedja gnisslar.
