Español
Un columpio de parque cruje en el viento, vacío.
Una luz del porche arde hasta las tres.
Un teléfono vibra una vez sobre un escritorio pulido y luego se apaga.
En un coche, un hombre se ajusta la corbata y conduce.
Nada se rompe.
Así empieza.
La cadena de un columpio cruje.
No hay nadie.
Una madre sirve una segunda copa, la mano precisa.
Las noticias enumeran tormentas en otro país.
Un maestro registra una ausencia y deja el espacio en blanco.
Un uniforme cuelga planchado, listo para la mañana.
Nadie pronuncia el nombre.
El silencio gana peso.
Un somier raspa contra el tabique en un piso estrecho.
Un niño dibuja una puerta sin tirador.
Una trabajadora social marca “inconcluyente”.
Un sacerdote barre un escalón, mira de reojo su reloj.
Los hechos están a la vista.
Esperando permiso para desaparecer.
El silencio se extiende como fuego por los cables
Lo respiramos
Y lo llamamos paz
El silencio se extiende
Como fuego
Como fuego
Una cicatriz traza una infancia bajo una manga.
Los ojos se fijan en una grieta del techo.
Una risa en un pasillo cae como una amenaza.
Una puerta se cierra con llave desde dentro. Para siempre.
El cuerpo lleva la contabilidad.
Los intereses se acumulan en la oscuridad.
Vuelven a pintar la casa con colores más claros.
Cuelgan un nuevo letrero: “Refugio seguro.”
Instalan cámaras con ángulos más amplios.
Dan una lección sobre “el peligro de los extraños”.
El fuego se mueve bajo tierra.
Por las raíces.
A través de nosotros.
El silencio se extiende como fuego por los cables
Lo respiramos
Y lo llamamos paz
El silencio se extiende
Como fuego
Como fuego
Un día, dejan un expediente en un asiento.
Un vecino levanta el teléfono y no cuelga.
Una ventana se rompe desde dentro.
Un solo grito parte el aire frío.
Luego las sirenas.
Siempre demasiado tarde.
El silencio se extiende
como fuego por los cables.
Probamos el humo
y lo llamamos paz.
Hasta que toda la casa
queda hueca,
las tablas del suelo
conteniendo la respiración.
La cadena de un columpio cruje.
Texto original
A playground swing creaks in the wind, empty.
A porch light burns until three.
A phone vibrates once on a polished desk, then goes dark.
In a car, a man tightens his tie and drives.
Nothing breaks.
That’s how it starts.
A swing chain creaks.
No one is there.
A mother pours a second glass, her hand precise.
The news lists storms in another country.
A teacher records an absence, leaves it blank.
A uniform hangs pressed, ready for morning.
No one speaks the name.
The silence gains weight.
A bedframe grinds against drywall in a narrow flat.
A child draws a door without a handle.
A social worker checks “inconclusive.”
A priest sweeps a step, glances at his watch.
The facts sit in plain sight.
Waiting for permission to disappear.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
A scar charts a childhood beneath a sleeve.
Eyes lock on a crack in the ceiling.
Laughter in a corridor lands like a threat.
A door locks from the inside. For good.
The body keeps the ledger.
Interest accrues in the dark.
They repaint the house in brighter colors.
Hang a new sign: “Safe Haven.”
Install cameras with wider angles.
Teach a lesson on “stranger danger.”
The fire moves below ground.
Through the roots.
Through us.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
One day, a file is left on a seat.
A neighbor lifts the phone and does not hang up.
A window shatters from within.
A single shout splits the cold air.
Then the sirens.
Always too late.
Silence spreads
like fire in the wires.
We taste the smoke
and call it peace.
Until the whole house
stands hollow,
floorboards
holding their breath.
A swing chain creaks.
Svenska
En gunga på en lekplats gnisslar i vinden, tom.
En verandlampa brinner till tre.
En telefon vibrerar en gång på ett blankpolerat skrivbord och blir sedan mörk.
I en bil stramar en man åt slipsen och kör.
Inget går sönder.
Det är så det börjar.
En gungkedja gnisslar.
Ingen är där.
En mor häller upp ett andra glas, handen stadig.
Nyheterna räknar upp stormar i ett annat land.
En lärare noterar en frånvaro, lämnar rutan tom.
En uniform hänger pressad, redo för morgonen.
Ingen säger namnet.
Tystnaden får tyngd.
En sängram skrapar mot gipsväggen i en trång lägenhet.
Ett barn ritar en dörr utan handtag.
En socialarbetare kryssar i ”utan klar slutsats”.
En präst sopar ett trappsteg, sneglar på klockan.
Fakta ligger öppet framför alla.
Och väntar på tillstånd att försvinna.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
Ett ärr kartlägger en barndom under en ärm.
Blicken fastnar vid en spricka i taket.
Skratt i en korridor landar som ett hot.
En dörr låses från insidan. För gott.
Kroppen för bok.
Räntan växer i mörkret.
De målar om huset i ljusare färger.
Hänger upp en ny skylt: ”Trygg hamn.”
Installerar kameror med vidare vinklar.
Lär ut en lektion om ”farliga främlingar”.
Elden rör sig under marken.
Genom rötterna.
Genom oss.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
En dag lämnas en akt på en stol.
En granne lyfter luren och lägger inte på.
Ett fönster krossas inifrån.
Ett enda rop delar den kalla luften.
Sedan sirenerna.
Alltid för sent.
Tystnaden sprider sig
som eld i ledningarna.
Vi smakar röken
och kallar den fred.
Tills hela huset
står ihåligt,
golvbrädorna
håller andan.
En gungkedja gnisslar.
