← Torna a Silence Spreads Like Fire
Silence Spreads Like Fire
Brano 01 · Silence Spreads Like Fire · Lundberg Selection

Silence Spreads Like Fire

Pagina del brano · Album · Lundberg Selection

Spotify · Silence Spreads Like Fire
Italiano

Un'altalena del parco cigola nel vento, vuota.
Una luce sul portico resta accesa fino alle tre.
Un telefono vibra una volta su una scrivania lucida, poi si spegne.
In un'auto, un uomo stringe la cravatta e guida.
Non si rompe nulla.
È così che comincia.
Una catena dell'altalena cigola.
Non c'è nessuno.
Una madre versa un secondo bicchiere, la mano precisa.
Il telegiornale elenca tempeste in un altro paese.
Un'insegnante registra un'assenza, lascia lo spazio vuoto.
Un'uniforme è appesa, stirata, pronta per il mattino.
Nessuno pronuncia il nome.
Il silenzio prende peso.
Una rete del letto gratta contro il cartongesso in un appartamento stretto.
Un bambino disegna una porta senza maniglia.
Un'assistente sociale segna “inconcludente”.
Un prete spazza un gradino, getta un'occhiata all'orologio.
I fatti sono in piena vista.
Aspettano il permesso di sparire.
Il silenzio si diffonde come fuoco nei fili
Lo respiriamo
E lo chiamiamo pace
Il silenzio si diffonde
Come fuoco
Come fuoco
Una cicatrice traccia un'infanzia sotto una manica.
Gli occhi si fissano su una crepa nel soffitto.
Una risata in corridoio arriva come una minaccia.
Una porta si chiude a chiave dall'interno. Per sempre.
Il corpo tiene il registro.
Gli interessi maturano nel buio.
Riverniciano la casa con colori più chiari.
Appendono un nuovo cartello: “Rifugio sicuro.”
Installano telecamere con angoli più ampi.
Insegnano una lezione sul “pericolo degli sconosciuti”.

Il fuoco si muove sotto terra.
Attraverso le radici.
Attraverso noi.
Il silenzio si diffonde come fuoco nei fili
Lo respiriamo
E lo chiamiamo pace
Il silenzio si diffonde
Come fuoco
Come fuoco
Un giorno, un fascicolo viene lasciato su un sedile.
Un vicino alza il telefono e non riattacca.
Una finestra si frantuma dall'interno.
Un solo grido spacca l'aria fredda.
Poi le sirene.
Sempre troppo tardi.
Il silenzio si diffonde
come fuoco nei fili.
Assaggiamo il fumo
e lo chiamiamo pace.
Finché tutta la casa
resta vuota,
le assi del pavimento
trattengono il respiro.
Una catena dell'altalena cigola.

Testo originale

A playground swing creaks in the wind, empty.
A porch light burns until three.
A phone vibrates once on a polished desk, then goes dark.
In a car, a man tightens his tie and drives.
Nothing breaks.
That’s how it starts.
A swing chain creaks.
No one is there.
A mother pours a second glass, her hand precise.
The news lists storms in another country.
A teacher records an absence, leaves it blank.
A uniform hangs pressed, ready for morning.
No one speaks the name.
The silence gains weight.
A bedframe grinds against drywall in a narrow flat.
A child draws a door without a handle.
A social worker checks “inconclusive.”
A priest sweeps a step, glances at his watch.
The facts sit in plain sight.
Waiting for permission to disappear.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
A scar charts a childhood beneath a sleeve.
Eyes lock on a crack in the ceiling.
Laughter in a corridor lands like a threat.
A door locks from the inside. For good.
The body keeps the ledger.
Interest accrues in the dark.
They repaint the house in brighter colors.
Hang a new sign: “Safe Haven.”
Install cameras with wider angles.
Teach a lesson on “stranger danger.”

The fire moves below ground.
Through the roots.
Through us.
Silence spreads like fire in the wires
We breathe it in
And name it peace
Silence spreads
Like fire
Like fire
One day, a file is left on a seat.
A neighbor lifts the phone and does not hang up.
A window shatters from within.
A single shout splits the cold air.
Then the sirens.
Always too late.
Silence spreads
like fire in the wires.
We taste the smoke
and call it peace.
Until the whole house
stands hollow,
floorboards
holding their breath.
A swing chain creaks.

Svenska

En gunga på en lekplats gnisslar i vinden, tom.
En verandlampa brinner till tre.
En telefon vibrerar en gång på ett blankpolerat skrivbord och blir sedan mörk.
I en bil stramar en man åt slipsen och kör.
Inget går sönder.
Det är så det börjar.
En gungkedja gnisslar.
Ingen är där.
En mor häller upp ett andra glas, handen stadig.
Nyheterna räknar upp stormar i ett annat land.
En lärare noterar en frånvaro, lämnar rutan tom.
En uniform hänger pressad, redo för morgonen.
Ingen säger namnet.
Tystnaden får tyngd.
En sängram skrapar mot gipsväggen i en trång lägenhet.
Ett barn ritar en dörr utan handtag.
En socialarbetare kryssar i ”utan klar slutsats”.
En präst sopar ett trappsteg, sneglar på klockan.
Fakta ligger öppet framför alla.
Och väntar på tillstånd att försvinna.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
Ett ärr kartlägger en barndom under en ärm.
Blicken fastnar vid en spricka i taket.
Skratt i en korridor landar som ett hot.
En dörr låses från insidan. För gott.
Kroppen för bok.
Räntan växer i mörkret.
De målar om huset i ljusare färger.
Hänger upp en ny skylt: ”Trygg hamn.”
Installerar kameror med vidare vinklar.
Lär ut en lektion om ”farliga främlingar”.

Elden rör sig under marken.
Genom rötterna.
Genom oss.
Tystnaden sprider sig som eld i ledningarna
Vi andas in den
Och kallar den fred
Tystnaden sprider sig
Som eld
Som eld
En dag lämnas en akt på en stol.
En granne lyfter luren och lägger inte på.
Ett fönster krossas inifrån.
Ett enda rop delar den kalla luften.
Sedan sirenerna.
Alltid för sent.
Tystnaden sprider sig
som eld i ledningarna.
Vi smakar röken
och kallar den fred.
Tills hela huset
står ihåligt,
golvbrädorna
håller andan.
En gungkedja gnisslar.