Dansk
Vers 1
Machairen blomstrer under saltsprøjt
får græsser på den tynde tørv
jeg reparerer væven ved daggry
hænder knyttede som kæden
tìr nan òg kalder de unge bort
året hvor den sidste rejste
Vers 2
Tørv skærer dybt i mosen
jeg stabler den mod stormene
færre naboer hver vinter
huse mørke og kolde
Hebriderne lærer rodfæstelse
før de lærer farvel
Vers 3
Radioen synger gæliske melodier
jeg nynner med, fodrer ilden
tråde tæller tab
kroppen bøjet over stoffet
bånd holder fast
brister i vinden
Vers 4
Bølger slår mod vestkysten
jeg går på stranden, samler vraggods
hører forfædrenes kald
i muslingens hule sang
havet kræver og giver
i samme mål
Vers 5
Natten dækker de vide øer
stjerner fører de fraværende hjem
jeg beder på det gamle sprog
vinden bærer svaret
afrejser runger højt
stilheden dybt
Vers 6
Væversken væver alene
De Ydre Hebriders ekko i mine knogler
machairen, mit faste krav
mod husene der tømmes
kæden strammes stadig i mine håndflader.
Originaltekst
Verse 1
Machair blooms under salt spray
sheep graze the thin turf
I mend the loom at dawn
hands knotted like the warp
tìr nan òg calls the young away
the year the last one left
Verse 2
Peat cuts deep in the bog
I stack it against the gales
neighbors fewer each winter
houses dark and cold
the Hebrides teach rootedness
before they teach farewell
Verse 3
Radio sings Gaelic airs
I hum along, feed the fire
threads tally losses
body bent to the fabric
ties hold firm
snap in the wind
Verse 4
Waves crash the western shore
I walk the beach, collect drift
hearing the ancestors' call
in the shell's hollow song
the sea claims and gives
in equal measure
Verse 5
Night blankets the islands wide
stars guide the absent home
I pray in the old tongue
wind carries the response
leavings echo loud
silence deep
Verse 6
The weaver weaves alone
Outer's echo in my bones
machair my steadfast claim
against the emptying homes
the warp still tightens in my palms.
Svenska
Vers 1
Machairen blommar under saltstänk
fåren betar den tunna grästorven
jag lagar vävstolen i gryningen
händerna knutna som varpen
tìr nan òg kallar bort de unga
året då den sista for
Vers 2
Torven skär djupt i myren
jag staplar den mot kulingarna
grannarna blir färre varje vinter
husen står mörka och kalla
Hebriderna lär rotfasthet
innan de lär farväl
Vers 3
Radion sjunger gaeliska visor
jag nynnar med, matar elden
trådarna räknar förluster
kroppen böjd över tyget
banden håller hårt
brister i vinden
Vers 4
Vågor slår mot västra stranden
jag går på stranden, samlar drivved
hör förfädernas rop
i snäckans ihåliga sång
havet tar och ger
i samma mått
Vers 5
Natten täcker de vida öarna
stjärnor leder de frånvarande hem
jag ber på det gamla språket
vinden bär svaret
avfärder ekar högt
tystnaden djupt
Vers 6
Väverskan väver ensam
Yttre Hebridernas eko i mina ben
machairen är mitt fasta anspråk
mot husen som töms
varpen stramar ännu i mina handflator.