Íslenska
Erindi 1
Machairinn blómstrar undir seltuúða
kindur bíta þunna grassvörðinn
ég laga vefstólinn í dögun
hendur hnútóttar eins og uppistaðan
tìr nan òg kallar unga fólkið burt
árið sem sú síðasta fór
Erindi 2
Mórinn sker djúpt í mýrinni
ég stafla honum gegn hvassviðrinu
færri nágrannar hvern vetur
hús dimm og köld
Hebrídeyjar kenna rótfestu
áður en þær kenna kveðju
Erindi 3
Útvarpið syngur gelísk lög
ég raula með, gef eldinum
þræðir telja missi
líkami boginn yfir efninu
böndin halda fast
slitna í vindinum
Erindi 4
Öldur brotna á vesturströndinni
ég geng fjöruna, safna reki
heyri kall forfeðranna
í holum söng skeljarinnar
hafið tekur og gefur
í jöfnum mæli
Erindi 5
Nótt breiðist yfir víðar eyjarnar
stjörnur leiða fjarverandi heim
ég bið á gamla málinu
vindurinn ber svarið
brottfarir bergmála hátt
þögnin djúp
Erindi 6
Vefkonan vefur ein
bergmál Ytri-Hebríða í beinum mínum
machairinn er staðföst krafa mín
gegn húsunum sem tæmast
uppistaðan herðist enn í lófum mínum.
Frumtexti
Verse 1
Machair blooms under salt spray
sheep graze the thin turf
I mend the loom at dawn
hands knotted like the warp
tìr nan òg calls the young away
the year the last one left
Verse 2
Peat cuts deep in the bog
I stack it against the gales
neighbors fewer each winter
houses dark and cold
the Hebrides teach rootedness
before they teach farewell
Verse 3
Radio sings Gaelic airs
I hum along, feed the fire
threads tally losses
body bent to the fabric
ties hold firm
snap in the wind
Verse 4
Waves crash the western shore
I walk the beach, collect drift
hearing the ancestors' call
in the shell's hollow song
the sea claims and gives
in equal measure
Verse 5
Night blankets the islands wide
stars guide the absent home
I pray in the old tongue
wind carries the response
leavings echo loud
silence deep
Verse 6
The weaver weaves alone
Outer's echo in my bones
machair my steadfast claim
against the emptying homes
the warp still tightens in my palms.
Svenska
Vers 1
Machairen blommar under saltstänk
fåren betar den tunna grästorven
jag lagar vävstolen i gryningen
händerna knutna som varpen
tìr nan òg kallar bort de unga
året då den sista for
Vers 2
Torven skär djupt i myren
jag staplar den mot kulingarna
grannarna blir färre varje vinter
husen står mörka och kalla
Hebriderna lär rotfasthet
innan de lär farväl
Vers 3
Radion sjunger gaeliska visor
jag nynnar med, matar elden
trådarna räknar förluster
kroppen böjd över tyget
banden håller hårt
brister i vinden
Vers 4
Vågor slår mot västra stranden
jag går på stranden, samlar drivved
hör förfädernas rop
i snäckans ihåliga sång
havet tar och ger
i samma mått
Vers 5
Natten täcker de vida öarna
stjärnor leder de frånvarande hem
jag ber på det gamla språket
vinden bär svaret
avfärder ekar högt
tystnaden djupt
Vers 6
Väverskan väver ensam
Yttre Hebridernas eko i mina ben
machairen är mitt fasta anspråk
mot husen som töms
varpen stramar ännu i mina handflator.